Första veckan. Knappt hade vi hunnit landa i San Francisco efter omkring elva timmars flygresa, och nio timmars tidsskillnad, för att ta oss till värdfamiljen i Mill Valley förrän det var dags för första träningen. Lätt jetlagad efter en kort natts sömn och den långa resan var det bara att snöra på sig basketskorna och värma upp med att skjuta de första skotten.
Laget jag ska spela i består av flera utländska spelare. Förutom jag är det Dzifa Quist, 19 år, från Nederländerna, Melvin Imenza, 19 år från Kenya och Mie Hoff, 18 år, från Norge. Det skulle ha varit ytterligare några spelare men det blev problem med deras visum. Förhoppningsvis kommer de senare. Resten av laget fylls på av duktiga amerikanska spelare från Tamalpais High School.
Jag var förvarnad om att amerikanarna älskar att träna. Länge, länge. Och det stämde. Första passet var det enda första dagen vi tränade. Fast då passade de på att förlänga det lite grann. Efter sisådär tre timmars intensivt spel, dribblande, skjutande och försök att lära sig nya kombinationer var premiären avklarad.
Det känns fortfarande helt overkligt att jag har fått chansen att åka iväg och spela basket hela sommaren i USA. Det är tack vare ett utbytesprogram mellan Central och den amerikanske coachen Michael Evans som fått ihop laget som det är möjligt. Han har tidigare haft liknande utbytesprogram i andra sporter. Men som coach för det lokala skolbasketlaget såg han möjligheten med att få till ett utbyte med utländska spelare under sommaren. Ambitionen är att få ihop ett sammansvetsat lag som sedan kommer att spela flera turneringar mot de bästa skollagen i USA. Med på resan är också Stefan Peson Pettersson, ny damlagstränare i Central kommande säsong.
Första tiden har varit väldigt intensiv. Dagarna har mest bestått av att träna, lära känna alla nya spelare och hinna med och utforska omgivningen. Vi fyra utländska spelare bor tillsammans i ett hus i Mill Valley. Träningarna är som sagt lite annorlunda från vad jag är van vid. Många och långa pass (mellan två och tre och en halv timme), nya coacher och hela tiden nya spelkombinationer gör att när vi kommer hem så är vi ganska slutkörda. Då längtar man mest att få slänga sig till sängs för att vila.
Men innan dess är det förstås dags att äta. Det har blivit en del besök på restaurang eftersom det är vanligt att äta ute. Maten är också annorlunda än vad jag är van vid. Fast inte maträtterna utan storleken på portionerna. Nu kan jag ärligt säga att påståendet ”everything is bigger in America” stämmer. Även om man är väldigt hungrig efter träningen så förväntar man sig inte att det man beställt är så mycket mat. Först trodde jag att de bar in mat för flera personer men det var bara till mig. Självklart har vi hunnit med att pröva olika pizzerior, hamburgerställen, IN-N-OUT och diverse snabbmatsställen. Inte så olikt Sverige, förutom mängden mat då, att det inte finns potatis (allt är friterat) och att de ofta glömmer grönsakerna.
Vid sidan av träningshallen har vi även hunnit med att utforska Mill Valley. Det är en mysig liten stad ungefär två och en halv mil norr om San Francisco, i Kalifornien, längs välkända kustvägen Highway 101. Downtown bjuder på smala trottoarer, branta backar och många restauranger.
Efter flera dagars träning var det dags för första matchen och turneringen som spelades i delstaten Oregon, norr om Kalifornien. Bilresan tog tio timmar. Då förstår ni avstånden.
Väl på plats blev det två matcher första dagen. Det var ganska svårt att hitta varandra ordentligt på planen och sätta upp alla nya spelkombinationer som vi försökt öva in. Vi spelade bra men förlorade med tre poäng. Det visade sig senare att motståndarna gick ganska långt i turneringen så vi får vara nöjda ändå.
Andra matchen vi skulle ha spelat blev inställd eftersom laget hade dragit sig ur. I stället mötte vi ett annat High School lag. När matchen började trodde vi att vi var förberedda. Men efter en minut förstod vi att det skulle bli svårt att hålla tempot. De var otroligt snabba. Vilket tempo. Det finns inget lag i Sverige som har det tempot. Enligt Michael var det här bara början. De vann klart. För oss är det bara att träna vidare och försöka lära sig att klara den press som de lyckades få till.
Dagen efter blev det ytterligare två matcher och två förluster. Motståndarna var fysiska, starka, men vi stod emot bra. Vi börjar hitta varandra allt bättre och hänga med i pressen. I halvtid låg vi under med fyra poäng. Det blev förlust med 20 till slut. Snart dags för match om 7-8-plats. För egen del har jag fått spela både point guard och tvåa. Trepoängslinjen är närmre korgen än i Sverige. Alltså något enklare att skjuta poäng.
Sista matchen var mist lika intensiv som de andra. Det blev en snabb uppvärmning på plan innan matchen började. Vi lyckades hålla ihop rätt bra och i halvtid ledde de bara med några poäng. Tyvärr lyckades de dra ifrån sista halvlek. Trots förlusterna har vi lyckats spela ihop oss som ett lag.
Intensiv, krävande men också extremt roligt är några ord som bäst beskriver första tiden på detta basketäventyr i USA. Och så har jag fått lära mig att klara av låånga träningspass, att emellanåt beställa ”kids portions” och förstås att alla ungdomar har körkort och kör bil. Praktiskt när de skjutsat runt oss. Snart dags för nya träningspass.
/ Sophie Melin
