Ikväll kl 17:30 spelar Sverige 8-delsfinal mot Lettland, i Lettland. Matchen sänds på SVT kl 17:30. Ladda upp med vår podcast med Binta Drammeh och texten nedan. Enjoy!
Första gången jag träffade Binta var i höstas på en basketträning med Loka Heroesprojekt i Vårby Gård, där superstjärnan Amanda Zahui är ambassadör.
Binta och Amanda är bästa vänner och sitter nästan ihop, och när jag kom till hallen var båda proffspelarna mitt inne i en lek med ett gäng unga tjejer. Det är en speciell känsla när två av våra främsta och mest framgångsrika basketspelare är så jordnära och ödmjuka mot tjejerna. När det är vattenpauser haglar frågorna till Amanda och Binta, som skrattar och delar ut highfives och kramar. Vi skiljs åt, och tätt efter sticker hon iväg till Spanien för att spela basket. Idag är hon hem- ma för förberedelserna inför Basket-EM. Hur tog hon sig dit hon är idag? Vi back- ar bandet…
Som 9 åring boendes i Kista dök basketen upp i hennes liv. Allt började egentligen som en hämndaktion mot en sina tjejkompisar. Dom hade bråkat, och kompisen gick på en basketträning med alla andra i kompisgänget. När Binta fick reda på det, gick hon dit utan de andra veckan efter. Och där såddes fröet som skulle bli hennes livs största kärlek. Moderklubben BK Järva var fullt av bra spelare och deras lag dominerade. Som 16åring blev Binta proffs i Södertälje.
Telge var ett lag man nästan kunde tro var ett landslag, Binta, Amanda Zahui, Paulina Hersler, Regan Magarity, Mikae- la Gustafsson och Ulrika Holmqvist. En korsbandsskada gjorde att drömmen om proffsspel utomlands fick vänta. En korsbandsskada är tufft för många, det är inte självklart att man kan resa sig efteråt. Men för Binta var det aldrig något alternativ, utan hon använde tiden till att träna på sina svagheter.
”Jag hade mycket tid att investera i mig själv. Jag tränade mycket på mitt skott och när jag kom tillbaka var jag en mycket bätt- re skytt. Det är viktigt att använda tiden till rätt saker.”
På fyra säsonger blev det två SM-guld och ett silver. Listan på meri- ter tar inte slut där, Årets Forward och Årets Lyft är två priser hon hann få i det gröna linnet.
Binta är en vänsterhänt spelare med hög intensitet och kallar sig själv en osjälvisk spelare. Det är en av de stora faktorerna som gjort henne till en del av vad som i sommar kanske är det bästa kvinnliga landslag vi haft. Men det är också en egenskap som höll på att kosta henne framgång som klubbspelare. Att vara proffs ute i Europa skiljer sig myck- et från lagspelet i Södertälje, där lagets kemi var en av nycklarna till lagets fram- gångar.
”När man är import är man väldigt ensam, man har inte samma relation med resten av truppen som dom inhemska spelarna. Man har inte det där familjära som man hade hemma i Sverige. Och många spelar för sitt nästa kontrakt. Mitt första år var jag lite naiv och trodde lagets framgång var det viktigaste för alla, men så var det inte. Jag vill säga att jag är en osjälvisk spelare, men man måste look out for yourself också. Det är en svår balansgång”.
När hon räknar upp vilka länder hon spelat i tänker jag tillbaks på geografiproven i mellanstadiet där man skulle lista alla länder man kunde. Ryssland, Spanien, Tysk- land, Ungern, Belgien, Turkiet och Frankrike. Ungefär där tog min kunskap slut i fjärde klass, och det är de länder Binta hunnit spela i.
När jag pratar med landslagsfolk säger de samma sak som de spelare jag pratat med, att Binta är en ”team first player”. Men hennes individuella talang är ingen som missat, man är inte proffs i dom stora ligorna i sex säsonger bara för att man är duktig på att vara omtyckt. När jag har följt hennes säsong i Spanien under våren ser jag allt från bra statistik till game winners. Men också mycket bilder på städer och kultur.
”Jag går ut mycket själv, jag vill se städerna och länderna jag besöker, och inte bara vara på hotellet. Första åren använde jag tiden mellan basketen mer till att sova, men jag kanske aldrig kommer att åka tillbaka till dom platserna. Så jag vill se så mycket jag kan.”
Det får mig att inse att Binta inte är här för att stanna, utan ska vidare. Men hur långt vill hon gå?
”Mitt mål har alltid varit WNBA, och det är det fortfarande. Jag hoppas på ett bra EM och en ännu bättre säsong nästa år. Jag är inte klar än.”
Men det var inte alls självklart att hon fortfarande skulle vara här. För några år sedan slet hon av sitt andra korsband, och att gå genom samma process med rehab två gånger är såklart en utma- ning. Det känns som att det lättaste vore att ge upp, och känna att man inte kla- rar det en gång till. Men Binta menar att hon använde sin kunskap som fördel istället för att låta den bryta ner henne.
”Jag visste vad som krävdes, hur jag behövde göra. Frågorna hade blivit till svar, det handlade bara om tid.”
Idag är vi på KFUM och vi pratar om drömmar, vad basketen gett henne och att det är viktigt att ge tillbaka. Binta är en spelare som inte ser sig själv som en större person än någon annan, och det gör att man tycker om henne ännu mer. Vi går genom KFUM ner till hallen och tittar lite på F04 som tränar. Några av killarna från P06 som just tränat kommer gående och när dom ser Binta blir alla imponerade att hon är där. I gymmet är P04 och killarna kommer snabbt fram och hälsar. Binta är samma person mot alla som mot mig, en glad tjej som hälsar och frågar hur man mår, hur träningen går och får alla att vara på samma nivå som hon själv. Hon är en av Sveriges bästa basketspelare, men hon är precis som alla andra. Det råkade bara vara en hämndaktion mot en barndomsvän som tog henne dit. Ibland är hämnden ljuv.
ANTHONY SKAFF
