Har stött på en del dårar sedan jag ramlade in i basketen 1992. Dårarna jag ägnar denna text åt har varit viktiga för min utveckling som basketspelare och ledare. Några förstod jag direkt, några har jag efter att lagt mer erfarenhet i min ryggsäck förstått vikten av.
Dåre i mina öron är något positivt, personer som gör något oväntat, som man får energi av… m.m.
Under mina första stapplande basketår i Alvik Basket, så går det inte att missa gamla kansliet/vaktmästeriet… Mikael Ibanez och Putte Vennström, tror jag praoade där totalt 2 månader eller något under åk 8-9. (håller fortfarande Alex Pavlica som den viktigaste för mig inom Alvik Basket, men DU var ingen dåre…). Micke och Putte satt nere i glasburen (där skoställen är idag i Åkeshov), glasburen var överöst med historia (läs: skräp), och det las många timmar uppe i hallen med halvplansskott osv.. Micke lärde mig vikten av att kunna skruva bollen. .. TACK! (Samma Putte gav mig mitt första basketjobb senare!)
När jag flyttade till Malmö så var man ”da shit”, cool 08:a från ALVIK BASKET – mesta mästarna.. det där med ödmjukhet existerande inte.. det är det närmsta utlandsproffs jag kommit. Bodde hos mormor = hotellservice, nytvättade kläder varje dag osv… jag har tidigare hyllat flera personligheter under mina Basketgymnasieår, men galningar stötte jag inte på förrens mitt tredje gymnasieår när jag gick över till Malbas div 1 lag. Vet inte riktigt vart jag ska börja.. Coach Steele var den största galningen, har aldrig varit i så bra form och haft sån respekt för någon tränare innan eller efter dess. TACK Coach!
Zach Ressaissi.. vet inte riktigt vart jag ska börja.. en galning i dess rätta bemärkelse. Stridsvagn är ett annat ord.. jag minns gympassen på Hästhagen. Victor med alldeles för mycket vikt på stången i bänkpressen, en skrikande/peppande Zach körde biceps samtidigt som jag körde bänkpress … på träning var det inte alltför sällan som man blev översprungen (till historien hör att jag var något lättare på den tiden, max 90kg på mina 195cm). En oerhörd lagkamrat med sjukt stort hjärta och tjockt pannben – TACK Z!
När jag hoppade av div 1 laget så hamnade jag på något sätt i Malbas div 3 lag, där fanns Sidde Persson, en jäkligt lång – stabil – rödhårig sak som jag hängde en massa med. Sjuk glädje för spelet, energi och lite av en storebror! TACK Sidde!
Tillbaks i Stockholm 1997 så blev det u20-spel med Alvik, där fann jag Fredrik Beckius. En fantastisk snubbe som jag haft mycket roligt med genom åren. TACK Fred!
Blev uppraggad (he…) längs Ulvsundavägen (true story) av en viss Ronnie Christensen från KFUM Blackeberg basket efter u20 året, hamnade i Blackeberg som spelare och senare coach/anställd. Finns en del historier och historia från min tid i blacken, men kontentan är att Ronnie och Tobbe Jäppinen betydde riktigt mycket för min utveckling som basketperson. Hjärtat på rätt ställe – Tack Ronnie. Tack Tobbe!
Fortsättning följer!
Ta hand om varandra där ute, men glöm inte att go bananas!
/ Victor Sundquist, sportchef
