En coach Göteborgshistoria

Göteborg och Basketfestival. Fyra fullproppade dagar med basket, Liseberg och kryssande mellan olika sporthallar. Nu är det över för i år. Flera av våra lag tog sig till A-slutspel och på EB sidan lyckades ett av tre F03-lag ta sig till B-final och för ett av F04-lagen blev det vinst i B-finalen mot ett lag som rest hela vägen från Indien. Den finalen återkommer jag till.

För min egna del coachade jag ett av EB-lagen. Vi tog oss till A-slutspel, men där ställdes vi direkt mot tufft motstånd. Men resan mot slutspelet var en upplevelse och utmaning. Det som ska tilläggas är att dessa tjejer är normalt inte mitt lag och jag känner knappt någon av dom sen tidigare. Nu hade jag snabbt fått sju nya små kompisar i mitt liv, men livet som inhyrd coach är tufft. Gissningsvis är man bortglömd om ett par veckor. Och så ska det vara. 

Men under den här resan har vi kämpat, skrikit och gråtit. Och innan den här turneringen har deras riktiga coacher lagt grunden. Och vilken grund dom lagt. Och ni föräldrar. Oj, säger jag bara. Visst kan man använda ord som väluppfostrade, duktiga basketspelare och massa annat. Men det känns inte som de orden räcker till och det är svårt att exakt förklara vad det är. För dom är bara så fantastiskt charmiga.

De flesta som känner mig vet att jag är en jäkla vinnarskalle och självklart ville jag att tjejerna skulle gå så långt som möjligt. Men jag vill inte att det ska bli på någon bekostnad, utan alla ska få spela lika mycket och alla ska få samma chans på planen att lyckas med målet att ta sig vidare som lag. Att spela turneringar är ganska så speciellt. Under en säsong kan man ta en förlust eller två, men här gäller det att försöka placera sig och ta sig vidare. Det är flera matcher på samma dag och Liseberg finns i bakhuvudet på varje spelare. Matcherna är intensiva och oftast har man ingen koll på motståndet. Därför satte jag upp en spelidé inför första matchen och tjejerna var väldigt snabba på att hänga på och vi genomförde matchen precis såsom vi sagt att vi skulle spela. Inför nästa match hade jag scoutat motståndet och det som stod klart var att i tredje matchen skulle vi verkligen stötta på patrull. Laget från Danmark hade vunnit med över 70 poäng i sin första match. Vilket även följdes upp med i match nummer två, samt att danskarna nollade det laget. Så nu handlade det om att försöka göra det så svårt som möjligt för dessa små rödvita stridsmaskiner att trycka till våra tjejer. Därför blev det en utmaning att till den andra matchen försöka få tjejerna att slipa på den taktik som kanske kunde reducera danskarnas enorma framfart. Tanken var att inte släppa in några enkla poäng, spela aggressivt och sätta upp en press från början. Och hoppa på returerna. 

Stundtals var det helt förvirrat på plan i första perioden. Spelare sprang hit och dit, ingen visste riktigt vad den andre gjorde, men så hände det. Dom började förstå och dom började samarbeta med varandra. Började prata med varandra och hitta rätt på plan. Tjejerna hjälpte varandra i försvaret och dom hade roligt. Vi vann och vi spelade som vi sagt. En häftig känsla för tjejerna.

Visst. Jag är en vinnarskalle som sagt. Och det går att vinna matcher på olika sätt, toppa laget i slutet av matcherna, låta dom bästa få spela hela tiden, ställa över spelare till matchen m.m. 

Men för mig handlar det om att försöka ingjuta självförtroende i spelarna, att våga tro på sig själv, att ge en uppgift till en spelare som den kan klara av och som för laget mot målet. Att våga helt enkelt. Ibland får jag någon gliring om att det är för tidigt, eller bortkastad tid när dom är så små. Det tycker inte jag. Varför är det fel att lyfta upp någon, få den att tro på sig. Sen tror jag att det är enklare att ta en förlust om man är förberedd, förstå att det räckte inte den här gången. Dom var bättre, men att det går att bli lika bra. Tillbaka till hallen och träna mer helt enkelt. 

Så var det väl dags för matchen mot dessa duktiga danskar. Tjejerna var taggade och själv hade jag en puls minst 180. Och det är då vi gör det. Spelar vår bästa match någonsin. Nej, vi vann inte. Men vi gjorde fler poäng på dom än något annat lag gjort och vi släppte in färre poäng än vad något annat lag gjort. Och vi kämpade. Tjejerna slet för varandra, sprang som jagade gnuer och krigade hela matchen. Och förmodligen är jag löjlig och kanske lite extra känslig i idrottssammanhang (jag är en av dom som kan stå och skrika framför tvn med tårar i ögonen när Charlotte Kalla stakar sig fram mot mållinjen) för där i slutet av matchen, när jag såg dessa småtjejer fullständigt ge allt, så var det svårt att inte känna samma känsla. Jäkla vad dom kämpade för varandra. Jag stod bara tyst och log för mig själv.

Efter den urladdningen ställdes vi återigen mot ett av turneringen bästa lag. Än en gång spelade vi med samma inställning och lyckades med samma mål. Men tyvärr var motståndet för tufft och vi åkte ut. Sen vann Danskarna hela turneringen mot det laget.

Men precis efter matchen fick jag höra det som gjorde allt så mycket enklare. En av tjejerna säger med ett stort leende, ”Såg ni på dom? Dom såg så sura ut hela tiden, precis som dom inte hade roligt. Vi kanske förlorade men vi hade roligt när vi spelade.”

Vad hände i finalen mot det indiska laget då? Visst vill man att Central alltid ska vinna, men för första gången satt jag nästan och hoppades på att motståndarna. Nästan. För att se dessa indiska tjejer, som åkt så otroligt långt för att delta i turneringen, var speciellt. Lägg på en coach som mer eller mindre spelade en egen match vid sidlinjen. Som var så otroligt engagerad och hade förmodligen den mest märkliga uppställningen som skådats på en basketplan. Han ställde upp med en slags back, eller libro. På det hade han en helplanspress med tre spelare som fullständigt kastade sig över den som hade bollen. Om taktiken funkade så bra låter jag vara osagt, men Central låg under inför de två sista perioderna. Då händer det. Funktionärerna uppmärksammar att flera spelare i det indiska laget inte fått spela. Enligt reglerna måste spelarna som är anmälda till matchen spela minst två perioder och ingen får spela fler än fyra. 

Kanske hade han missat det, kanske hade ingen sagt något till honom, kanske chansade han när han insåg att motståndet förmodligen var för tufft. Men han blev tvungen att plocka in tjejerna från bänken. Vi var flera som nog tänkte för oss själva att nu var det kört för dom.Och med ett reducerat motstånd kunde Central nöta ner och komma ifatt. Och man vann rättvist. För det finns regler och dom gäller för alla lag. Hade han varit taktisk hade han kanske löst uppgiften. Nu försökte han lösa det på bekostnad av några mindre duktiga spelare. Karma. Sen vill jag ändå tro att han betydde så otroligt mycket för alla dessa småtjejer. För trots hans vrålande från sidlinjen, hans vilda gestikulerande och på gränsen till galna uppförande, såg jag att han brydde sig om sina spelare. Han kramade om dom efter förlusten och han tröstade dom som grät. Och var dom som kom till honom. 

Och känslan att förlora eller att vinna är precis densamma, oavsett vilken nivå man spelar på.

Tack för den här gången Göteborg. Vi ses kanske om ett år.

En av alla coacher i Central.