Med utsikt över medelhavet och två dagar med EM-slutspels basket färskt på näthinnan är intrycken många. Det är nog få som är imponerade över Sveriges kollektiva och i de flesta fall individuella insats och inställning, men det finns guldkorn. Ludde Håkanson skulle lika gärna kunna starta och spela så mycket han orkar, framtiden är ljus på den där guardpositionen som varit en huvudvärk sedan länge. Jeffrey Taylor gör lite vad han vill. Kan slå sin kille 1-1, tok-atletisk och verkar lugn och harmonisk. Dino Pita passar bra in i Sveriges totalt planlösa anfallsspel, vågar – vill – försöker…
Om vi bortser från spelidé osv så inser man efter Sverige – Finland, Grekland – Ryssland igår, hur viktigt det är med ett aktivt ledarskap.. Greklands Italienska (!) coach, Andrea Trinchieri, är mer på planen än vissa spelare, aktiv – engagerad – med i matchen.. och har världsstjärnornas ögon på sig när han instruerar i pauser eller timeouts. Ger highfives till spelare som byter, hjälper folk upp från golvet och så vidare. Det hjälper ju klart med spelare som Spanoulis, Bourousis, Zisis, Fotsis, Papanikolau, Printezis i laget.. men… känslan är ändå positiv.
Spelarna är aktiva från bänken också! Med i matchen.. Engagerade… står upp och viftar med handdukar vid snygga spel, kämpainsatser eller vid konstiga domslut.
Om det beror på coachens glöd eller något annat får vara osagt – men tror inte att ett aktivt, engagerat ledarskap direkt motverkar den effekten.
Som en väldigt engagerad herre i 08 stockholm för ett gäng säsonger sedan predikade: Man kan inte få andra att brinna om man inte brinner själv…
Vi kanske inte har en plan… men vi kan väl brinna för det?
Go bananas
