När någon säger basketläger så tänker jag på alla kompisar från dom äldre lagen man lärde känna på just lägren som liten. Dom coola killarna som kunde nudda plankan eller den vänsterhänta guarden i P-80 som kunde skjuta trepoängare med stor boll. Under säsongerna var jag mkt i hallarna innan och efter mina egna träningar och matcher, men det var på just lägret som man lärde känna klubben. Man hamnade i lag med tjejer och killar som var tre år äldre på mixturneringarna, gick spökrunda med tjejlaget i samma ålder och pratade NBA med storkillarna vid TV’n med Pontel-banden. Det är några av mina bästa minnen som ung basketkär kille.
Jag kom till Central som förälder för tre år sedan. Min son var då tre år och det var en lagkamrat till mig som nämnde under en lagmiddag att hans döttrar spelade i Bananakids. Dagen efter gick jag in på hemsidan och anmälde Dominick som spelare. Sedan den dagen är Central vår andra familj. Och i år skulle vi äntligen åka på just basketlägret. Dominick som spelare, jag som förälder och coach.
Hela veckan innan lägret kom det nya frågor. Mest handlade dom om hur man sover, var man äter, discot eller bussresan. Men några handlade om basket också. Det är just det som jag själv gillade på läger, att det var mer än bara basket. Men samtidigt så var det basket som var vår gemensamma nämnare alla som var på lägret. Då insåg jag att vi knappt känner folk utanför Bananakids. Så är det inte längre.
Idag har vi varit hemma från Oskarshamn i nån vecka, och varje dag frågar Dominick mig om killarna han bodde med. När ska vi träffa Sebbe igen? Vilket lag spelar Ziggy i? Visst var Adam snäll? Vi hamnade i en grupp av drygt 20 spelare från pojkar och flickor 07/08. Trots att Dominick är 4-5 år yngre var alla världens bästa förebilder. Inte bara i vår grupp, utan alla i klubben. När man kom ner till frukosten möttes han av highfives och kramar, i hallen hejade killarna extra mycket när det var Dominicks tur på en övning och i rummet fick han vara med vad dom än lekte.
Att vara på basketläger i sig är grymt kul, men att vara på läger med Central är något fantastiskt. Under en vecka fick vi lära oss att Central arbetar på ett sätt som inte många andra klubbar gör. Ett exempel är att man låter dom äldre spelarna vara trainees under lägret, dom får mer ansvar och hjälper till på träningarna för dom yngre. Man såg snabbt hur dom blev mer än bara förebilder, som vänner och stöd om någon fick hemlängtan.
En annan sak jag fascinerades av är det stora intresset för basket bland spelarna. När det inte var träning var det fullt av spelare i A-Hallen som sköt och spelade pickup games. Jag har inte sett så mkt NBA jerseys sen jag var i Solestory’s förra butik. Alla debatter om Golden State och Bulls, Jordan och LeBron. I vårt rum tittade killarna på allt från White Men Can’t Jump till All Star Game 2011. Ziggy (som egentligen heter Gillis men jag hade svårt att minnas det så han fick ett smeknamn som blev permanent…) kunde komma till mig och prata om Wilt Chamberlain. Exakt så var jag när jag var i deras ålder, och det är också en stor del av basketläger. Att kunna prata basket dygnet runt i en hel vecka.
När man blir äldre tänker man kanske att läger är mer för dom yngre, att det är mer lek och spökrunda. Jag tror det är tvärtom, jag tror inte man blir för gammal för att åka på läger som spelare. Min kompis som spelar i Superettan och är 22 år kom ner och hjälpte till på träningarna några dagar och tränade med de äldre killarna. Och tjejerna. Han sa att det var perfekt för honom att komma ikapp efter sin semester innan försäsongen. Några dagar efter vi kom hem, var vi på KFUM och sköt. Plötsligt hälsar alla spelare som är där, alla vet vad man heter och frågar efter Dominick. Det är precis det som händer, att man blir en del av klubben, mer än bara sitt eget lag. Vi ses sommaren 2019!
Bästa, Anthony
