KFUM Central baskets damlagspelare Sophie Melin har fått chansen att spela i den italienska basketligan. Sedan tre månader är hon på plats i Salerno utanför Neapel. Det har varit en ordentlig omställning men även mycket värme blandat med krav och intensitet. 

 

Pasta, pizza och sol. Men också träning, träning och matchspel. Och däremellan en hel del italienskt vardagsliv med hemlagad husmanskost och söndagsmiddagar varvat med tvättider, siesta och sena nätter. Efter snart tre månader på plats i Salerno, omkring fem mil söder om Neapel, vid den italienska Amalfikusten börjar vardagslivet och basketspelet ta form.

Jag bor tillsammans med åtta spelare i laget i en lägenhet i centrala Salerno. Förutom jag är det bara ytterligare en utländsk spelare, en brittiska. Övriga kommer från orter runt om i Italien. Yngsta spelaren är 17 år och den äldsta 22 år. Målsättningen är tydlig. Förra säsongen åkte basketlaget ur den högre divisionen och nu ska laget upp igen, så fort som möjligt. Hittills har det gått bra, både för mig och för Salerno 92. Fyra matcher, fyra vinster. Vi leder serien.

Men hur hamnade jag här? Det undrar jag ibland fortfarande.

När jag kom till Centrals basketläger i Oskarshamn i augusti var kontraktet undertecknat och flygbiljetten översänd. Veckan dessförinnan var allt helt annorlunda. Inför höstterminen funderade jag på om jag skulle tacka ja till utbildningen på universitet som jag kom in på eller om jag skulle jobba. Vart Salerno låg hade jag då inte en aning om.

Det började med ett sms och mejl på knagglig engelska. Han presenterade sig som representant för basketlaget Salerno 92 och att de var intresserade av mig inför säsongen, men ville veta mer om mig och mina basketkunskaper. Jag trodde först att det var ett dåligt skämt eller någon som försökte lura mig. Vartefter jag kollade upp hans uppgifter insåg jag att han talade sanning. Allt gick mycket fort. Inom några dagar var allt klart och ett kontrakt för ett plus ett år påskrivet.

Jag var förstås nyfiken och ville veta hur de hade hittat just mig. Svaret blev Eurobasket. Bland all statistik och fakta hade de fastnat för just mig. De hade redan rekryterat en spelare från England 22 år och som spelat utomlands tidigare. De talade om att de ville förstärka med ytterligare en spelare som kan spela i deras B-divison men också i deras U20 lag. I Italien är serien indelad i de högsta divisionerna A1, A2 och B, och Salerno Basket 92 spelar i B-divisionen. Jämfört med Sverige är B-divisionen som en blandning av divisionerna ett och två.

Den 25 augusti landade jag på Neapels flygplats och möttes upp av Aurelio De Sio, son till Angela Somma som äger klubben och är dess president. Det var Aurelio som hade kontaktat mig och sett till att jag nu var på plats. Knappt hade vi kommit ut från terminalen innan det bar iväg för att äta middag, pizza. Kvällen avslutades med traditionsenlig gelato (glass). Om det var så att jag inte hade haft känslan av Italien och var jag befann mig fick jag den definitivt då. Det har blivit en hel del pizza sedan dess. Om jag tröttnat? Nej, verkligen inte. Det är inte för inte som pizzans ursprung är just från Neapel. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att tröttna på den smaken.

 

Nu är jag inte här bara för att äta italiensk mat, njuta och ta det lugnt utan för att spela basket. Träningarna startade direkt. Två pass per dag, en fysträning på morgonen och basketspel på eftermiddagen. I början gjorde vi även en hel del tester, både styrka och kondition, för att se hur vi låg till och vilka värden som vi hade.

 

Träningarna är roliga men också tuffa på flera sätt, dels fysiskt och dels mentalt. Vi har en kvinnlig huvudcoach, Romilda Palumbo. Hon är väldigt duktig men talar ingen engelska. Det gör det förstås svårt ibland att förstå vad hon menar. Lagkompisarna översätter så gott det går men om vi är mitt uppe i en övning hinner de inte alltid med. Då blir det till att köra gissningsleken och hoppas på att jag tolkat rätt. När jag kom hit kunde jag ingen italienska över huvud taget. Det har blivit bättre eftersom alla runt omkring mig talar italienska hela tiden. Och så har jag haft lektioner i italienska för att kunna lära mig språket ordentligt. Varje träning är definitivt en utmaning. Jag får tänka på att det har blivit enklare att förstå och att det bara kommer att blir bättre efterhand.

 

Nu när säsongen har inletts ser en vanlig vecka ut ungefär så här. Träning tisdag, torsdag och fredag. Match med division B-laget på lördag eller söndag. På måndag är det sedan U20-match.

Träningarna är oftast på eftermiddagarna eftersom de flesta i laget går i skolan eller på universitet. Skoldagarna är korta vilket gör att träningstiderna varierar.

På förmiddagarna har jag lite ledig tid. Om jag inte har en italiensklektion tar jag ofta en promenad och går runt lite i staden. Sedan är det dags att förbereda lunch och när tjejerna kommer från skolan äter vi lunch. Om det finns tid innan träning tar tjejerna som gått i skolan ofta en liten siesta. När jag frågade dem om de kallade det siesta sade de nej direkt. Så det får väl kallas för en liten tupplus, för sover gör de.

 

 

En vanlig träning består av lite stretching som uppvärmning och sedan brukar vi skjuta för att få igång kropparna och få in lite skotträning. Sedan går vi över till att fokusera på anfall eller försvar, en mot en-spel för att trappa upp med två mot två-spel och till slut kör vi fem mot fem.

Vi har ett antal spel i anfall. De går vi igenom ofta för att de verkligen ska sitta i ryggraden. I försvar övar vi ofta man-man-försvar, men också lite 2/3- zon och zonpress. Vi avslutar alltid träningen med stretching innan vi går och duschar.

 

Efter träning är det dags för mig och de andra åtta tjejerna att åka hem till lägenheten som vi delar. Det är en stor lägenhet med tre rum, två badrum och ett kök. Lägenheten ligger på tre minuters promenadavstånd från den stora gågatan så det är inga problem att ta sig runt. Det går även bussar även om de inte går lika ofta och att trafiken inte är lika pålitlig som hemma i Sverige. Men när man lyckas tajma in en buss är det perfekt att ta sig runt med. Annars finns allt som behövs inom gångavstånd.

 

I början av säsongen innan seriespelet började spelade vi flera träningsmatcher för att spela ihop oss ordentligt. Målet för i år är, som sagt, att vi ska upp i A2 divisionen. Inför serien ville vi verkligen vara samspelta. Första träningsmatchen började lite hackigt, det var många nya spelare och mina kunskaper i italienska var inte på topp. Men desto fler matcher vi spelade, desto bättre gick det. De sista matcherna kändes det som att vi verkligen var ett lag och var redo för seriespel.

 

Säsongen börjar sent i Italien. Första matchen var den 22 oktober. Det var väldigt pirrigt, och det hjälpte inte att det var en bortamatch. Trots det var energin hög och vi hade bestämt oss för att vinna. Med den attityden gick vi in och började matchen. Det var en riktigt jämn match, men vi hade bestämt oss och de sista minuterna kämpade vi hårt. Vi vann med tio poäng.

Det var en lättnad och kändes så bra. Första matchen och då vinner vi.

Det är klart att självförtroendet stärktes. Inför varje match har vi gått in med samma attityd. Vi ska vinna. Och det har vi gjort. I division B har vi hittills spelat fyra matcher och vunnit samtliga. Några matcher har varit jämna och vi har inte alltid spelat helt konsekvent. Men vi har kämpat och haft rätt attityd. Känslan har hela tiden varit att det är vår match och vi ska vinna. I U20-matcherna har vi vunnit med stor marginal. Det är bara i början av säsongen men det har börjat bra. Jag ångrar inte att jag tog chansen att åka hit till Italien och få spela på heltid. Det har redan gett mig så mycket, både på planen och vid sidan av den.

 

Matchresultat:

22 oktober     Sorrento Basket – Salerno Basket              49-59

28 oktober     Salerno Basket – Free Basket Scafati         57-52

4 november   Salerno Basket – Virtus Ariano Irpina       65-46

11 november  Castellamare di Stabia – Salerno Basket    48-65

 

https://www.playbasket.it/campania/b-femminile