Den skräckblandade förtjusningen som möter mig i ögonen på de fem utvalda är omisskännlig. Något stort och roligt håller på att hända. Något de inte riktigt vet vad det är men har sina aningar om att jag inte kommer att avslöja. De kommer inte veta förrän det är försent.
Dörren i bakre ändan av den stora baskethallen är tung och nött, i trä och öpp
nas med en knuff. Jag leder dem uppför för en trång trappa och instruerar dem med min lugna telefonsvararröst var de ska gå, något som får dem att tycka att det är ännu läskigare än ifall jag hade varit tyst. Trappan mynnar ut i ett dovt belyst omklädningsrum som, efter en veckas flitigt användande, luktar annat än gott. Jag går sakta och redan innan vi har hunnit till hälften av omklädningsrummet har någon i gruppen börjat slå på dörrarna för att se om det är någon bakom dem. När ingen öppnar, har de redan skrämt upp sig själva ännu mer för nu vet de inte vad det är som väntar dem när det uppenbara skämmandet inte kommer.
Vi går igenom rummet, kliver utanför och stänger den gamla trädörren bakom oss och går längs en skum teglad korridor mot stora entrén på skolan. Då hör de sina kompisar på avstånd. Kompisarna skriker och springer snabbare än de gjort på hela veckan. De passerar oss snabbt, där vi står i korridoren och de ser oss inte ens, så upphetsat förtjust rädda de är. Nu vill inte alla i gruppen gå längre men grupptrycket och spänningen är för stor för att inte avsluta det som påbörjats. Basketlägret i Oskarshamn 2016 års spökrunda ligger för deras fötter.
Bussen som ska föra oss till Oskarshamn har redan börjat fyllas med människor och jag vet inte riktigt vart jag ska sitta, om jag ska sitta med barnen eller om jag ska sitta med coacherna. Jag är den enda föräldern som följer med på resan, det har jag och alla andra blivit informerade om på coachmötet innan avresan. Vi känner inte varandra och jag väljer att slå mig ner med barnen, så att jag kan hålla lite koll på att ingen saknar något. Det tar exakt en timme på bussen, så har jag fått en bästis bland coacherna att sitta och snacka med. Barnen får sitta själva och jag ser, redan nu, att detta kommer vara deras största personlighetskliv de gör detta året. Trevande försök att lära känna andra barn som är med på resan, som känner varandra redan. Jag och mina barn är ganska nya i klubben och inga av de som vi känner sedan innan är med på lägret.
Jag har hjälpt mina barn att skriva upp saker som fanns på packlistan från klubben och sen har de fått göra en egen lista på saker. De kommer ju göra denna resa utan förälder sedan, så jag har låtit dem få ansvara för att packa så att de själva kan ansvara för sina egna saker, enligt pedagogisk planering. Två timmar in på resan frågar ett av mina barn ifall jag packade ner x. Vi kommer på att det saknas både det ena och det andra. Fler barn runt omkring kommer på att de glömt saker. Saker som får lösa sig på plats, det finns alltid en möjlighet att låna av någon eller få hjälp av en coach att fixa. Någon förälder kan swisha pengar om det saknas.
Framme i Oskarshamn är det oklart var jag ska sova någonstans. Min äldsta dotter vill sova själv med sina kompisar och min yngsta, lägrets minsting, likaså. Jag tar en plats i coachrummet och lägger min extra lätta trekkingmadrass på golvet vid ett element. Jag har sprungit runt för att hitta de bästa och lättaste madrasserna som marknaden har att erbjuda. Både för att det inte ska vara tungt att bära och för att det inte ska vara svårt att hantera. Man öppnar en ventil så fyller den sig själv med luft. Döm om min förvåning när jag är den enda utan gigantisk luftmadrass. Jag ligger platt på golvet mellan två höghus, känns det som. Jag försöker hålla masken och verka världsvan. Sportchefen tittar på mig med vemod i ögonen. Vad är det för lägernybörjare han har fått med sig? Han förbarmar sig över mig och ger mig en extramadrass han haft med sig. Så frågar han om hur det ser ut för barnen – har de också en liten skummis att ligga på? Så förbarmar han sig återigen över min usla kunskap till lägervistelse. Jag har aldrig gjort detta själv som barn, så för mig är det lika nytt som för de barn som är där för första gången och det känns tryggt att veta att vi blir omhändertagna på bästa sätt. Första träningarna och första genomgångarna är nästan direkt efter ankomst. Riktlinjer och scheman delas ut så att alla vet var man ska vara och när.
Jag är lite osäker på vad som är min roll men jag hänger med så mycket jag kan och tänker att det ger sig. Så märker jag att bara att jag är där, spelar stor roll för de som är yngre och vissa äldre som vill ha någon som finns tillhands. Någon som kan ge en kram eller fläta en fläta. En fläta som blir fem, som blir till tio, som blir till ett helt gäng med flätor och när veckan är över har alla loombands tagit slut och ingen har gått säker. Flätor har erbjudits till alla och envar. Särskilt eftersom det också har kommit med en och en annan lus på lägret. Det är jätteviktigt att luskamma ordentligt innan läger och kanske till och med komma flätad hemifrån, så att man kan undvika in i det längsta att dela med sig av detta när man sover så tätt intill och har övningar som alltid innebär
kroppskontakt med andra. Jag har med mig luskam och fixar, så det går bra men hade ju helst sluppit så klart.
Lite efter det att vi har anlänt till Oskarshamn kommer ytterligare en coach, det är han som ska ha fysträningen på morgnarna berättar man. Just fysträning på morgonen måste jag ha missat i informationen så jag ryser lite och hoppas att det säkert är lite mysig morgongymnastik. Jo, tjena. Nej. För den som vill veta, så är det morgonFYS. På riktigt. Revelj, samling, spring och värm upp. Fast det händer något magiskt, för efter någon dag är det roligt. Visst, vi fuskar till mans men det är kul! Kidsen får en möjlighet att peppa varandra i något utöver basketen som är lika jobbigt för alla.
Efter morgonfysen är det frukost innan träning. Långa led med grötätare och kaffetörstiga coacher, Oskarshamnarna har sett till att ta hand om oss på bästa sätt, så alla kan få bli mätta och nöjda. Det finns också några från Oskarshamns basketlag som är med på lägret, till stor förtjusning för tjejerna i flicklagen som får förstärkning och kompisar i en annan ort att följa på musically och instagram.
Mitten av veckan är det som om vi alltid har varit här och vi är med i gänget alla som är där, ingen är utanför. Jag ser hur alla runt mig växer i sina situationer de hamnar i, får nya kompisar och upptäcker att de vågar tro på sig själva i träningen. De växer som basketspelare och i arbetet med att vara en bra kompis, oavsett om det är en tjej eller kille som man är kompis med. En tjej som kanske är tuff annars, visar sig mjuk och mysig, en kille som kanske är tillbakadragen dagligdags visar framfötterna. Metamorfosen i alla är påtaglig, så även för coacherna och traineesen. Vi har diskussioner om insocialisering, jämställdhet, kulturella skillnader och moral. Vi pratar hälsa, träning och personliga erfarenheter av livet. Så inser jag, att lägret är lika mycket läger för mig som för kidsen, fast på ett annat plan. Jag kanske inte samlar burkar för att få en godisbit i kiosken men jag är med och styr upp så det coacherna inte hinner med i markarbete, kan jag underlätta med.
En flicka skadar handen på en träning och jag och en av coacherna tar henne till sjukhuset som ligger nära inpå. Väl framme får vi hjälp och röntgen och läkaren ber mamma och pappa sitta i väntrummet, så kommer snart vår dotter. Det tar en sekund och de försvinner in genom dörren, tills vi fattar och vi skrattar och inser att de inte förstått att det inte är vi som är föräldrarna. Lägersammanhållningen har gjort att vi verkar så nära, för så nära varandra känner man sig. Väl tillbaka på gymnasieskolan som härbärgerar oss, har riktiga mamma kommit ner från Stockholm och lägret avbryts. Så är det ibland och det som gör mest ont för den skadade flickan är att missa spökrundan. ”Fast” lägger coachen till, ”i år blir det nog ingen spökrunda. Det kommer vi inte att hinna med att göra.”
Det är sant, alla på lägret jobbar nära dygnet runt. Inte minst traineesen som är ansvariga för att göra spökrundan. De har bett om att få hjälp med att arrangera det och det minsta jag kan göra är att se till att spökrundan blir av. Vi kallar till möte och på mötet slår det mig hur skönt jämställda dessa unga ledare är. Alla får komma till tals. Även de som sitter och tyst tittar på och lyssnar på hur diskussionerna går. Vi får lite olika alternativ att undersöka då skolans rektor sagt nej till att använda kulverten som använts tidigare år. Grannskolans lokaler får vi använda men bara inom en viss tid då det är verksamhet på skolan och det hinner vi inte. Traineesen ser plågade ut och de måste springa ut från mötet för att ta sina träningar eller träna själva. Vi har träningar cirka tre pass om dagen och de styr upp flertalet tillsammans med coacherna. Av en slump går jag förbi schemat och ser att den ena baskethallen är stängd och oanvänd när det är möjligt för oss att ha spökrundan. Jag får tag i en vaktmästare på skolan och frågar ifall vi kan få vara i den stängda baskethallen, där det ändå inte hålls någon träning den kvällen. Med ett undantag från regeln får vi vara där, bara vi städar efteråt så att det inte märks att vi varit där.
Jag hämtar de trainees jag får tag på. Lokalen är stor och tom. Det är inte det lättaste av scener att jobba med för en spökrunda. Så hittar en av traineesen ljudanläggningen och gör ett spökljud. Alla ser på varandra och saken är klar! Här ska vi vara. Fast hur gör man en tom lokal till läskig?
Vi har tur, det finns ett lass med bråte som vaktmästarna har tagit från klassrum som håller på att renoveras. Det är ljudväggar, bord, bänkar, whiteboard, stolar, tavlor och en massa annat som står mitt i den stora korridoren som förbinder skolan med alla lokaler. Jag tar ett vuxet beslut att ansvara för att låna detta. För om det inte syns att vi lånat.. då kan vi ju vara försiktiga nog att låna och se till att det blir en bra dekor! Traineesen är på och tillsammans med coach R ser vi till att låna så pass bra saker som det bara går för att bygga vår scen. När vi kommer in i lokalen så tänds lampan. Ytterligare ett bakslag. Vi letar reda på alla lampdetektorer som finns för att kunna
släcka helt i lokalen. Till och med scorelampan får vi nersläckt. Alla barnen som oroligt undrat ifall veckans höjdpunkt kommer att strykas, kommer att få sig en överraskning värd namnet, det ser traineesen till.
Så är veckan slut och vi har samlats efter städningen, på gården där bussarna strax ska vända upp mot Stockholm. Vi har fått våra läger-t-shirtar och tar bild. Jag har fått en ynnest i att få se alla dessa barn och tonåringar växa och bli en stor erfarenhet rikare, något som bara går att beskriva i känsla – inte i ord.
/Caisa Ankarsparre
