För mig har basket aldrig handlat om färger. Inte mer än färgen på protokollet efter match eller linnena på plan. Och skorna jag spelat i förstås. Men aldrig hudfärg. Och det är kanske just genom basket jag lärt känna några av mina bästa vänner, även om vi inte har samma bakgrunder eller förutsättningar.
Basket är ett så himla enkelt sätt att lära känna nya människor. Det räcker med att det är ni, en korg och en boll. Då kan morgon bli kväll otroligt snabbt. Och det är mer eller mindre samma sak var man än är, basket är väldigt enkelt att spela.
Klockan är 09:00 och jag väcker Dominick. Han har alltid varit en sån som sover länge men idag har vi lite saker att ta hand om på förmiddagen. Vi måste packa, för om tre timmar kommer taxin. Frukost, ut med hundarna, kasta i oss lunch, boka taxi, packa det vi glömt. Passen. Kramar familjen hej då. Har vi med oss allt? Det ger sig, nu är vi på väg. Vi är på väg till Vietnam. Där väntar vår vän Stefan, vänner för livet vi ännu inte vet om och minnen vi aldrig kommer glömma.
Men varför? Det började på KFUM för ett år sen. Vi lirade basket, jag och Stefan hamnade på samma lag. Han är en otroligt lätt person att tycka om, alltid trevlig, nästan alltid glad och väldigt social. Han växte upp i Ängelholm, tog sig via basketgymnasium och ligan till ett liv som proffs i Vietnam. Jag hade hört hans namn och om hans resa tidigare, men först efter vi spelat och stretchade förstod jag att det var han, och efter några månaders kontakt på Instagram bestämde vi oss för att åka dit för att hälsa på honom. Jag ville visa Dominick annan del av världen, en annan kultur och möjligheterna med basket.
Vi har satt oss på planet och när vi lyfter från Arlanda blir det på riktigt. Vi kommer fram till Hanoi och möts av en av årets varmaste dagar. Stefan möter upp och efter en del kramar, high-fives, dåliga interna skämt och one-liners sitter vi på en sportsbar och ser när Sverige vinner i fotbolls VM. Stefan har match mot sin gamla klubb om två dagar och vi ska följa med på träning imorgon. Vi träffar Stefans lagkompisar som bor i samma hus som honom. Vincent – En halvvietnames som vuxit upp i Holland och hans rumskompis som Stefan kallar ”the best local baller” hela tiden. Alla är supertrevliga, hälsar på mig först efter de fått en hälsningsrutin instruerad av Dominick och lärt sig den. D är sån, alltid velat vara ”en av grabbarna” och Stefan är stundtals mer D’s kompis än min. Det är ok, jag är gärna D’s pappa mer än tvärtom.
Det är kul att se hur proffslivet är här. De bor fint, äter gott och har nya skor i hela lägenheten. Det är dags för träning, vi får skjuts på mopeder. Första dygnet tog det oss fem minuter att våga gå över gatan trots övergångsställe och trafikljus. Nu har man blivit lite härdad och går lite mer självsäkert, men att åka moped i den här trafiken är värre än alla nöjesfält jag besökt. Stefan skrattar åt mig varje gång han svänger och jag blundar. Vi kommer till hallen, hela laget lyfter upp Dominick och spelar 1-1 med honom utan några konstigheter. Jag står mest och fascineras över att de är så öppna mot oss. Coachen är amerikan och har jobbat med Sacramento Kings tidigare, efter några minuter står vi och pratar NBA. Det är exakt det här som är så fint med basket, vi har inget annat gemensamt men ändå är det så självklart att vi kommer överens.
Vi sitter i omklädningsrummet och coachen visar film från Da Nang Dragons som de ska möta imorgon. Han går genom olika spelare och deras svagheter, halva laget lyssnar medan andra halvan knyter skorna innan assistant coach översätter till Vietnamesiska, och rollerna byts. Träningen börjar, det är en enklare shoot around och genomgång av några defensiva regler. På sidan sitter en kille i helställ och tittar. Han är kanske 10 år. Det tar några sekunder från att jag ser honom innan D är på väg fram. Killen tittar på D och på lika kort tid som det tog honom att gå fram blir de kompisar. De leker på sidan, skrattar och dansar olika danser från Fortnite. Plötsligt står en kvinna och skjuter straffkast på ena korgen. Stefan viskar att det är ägaren av klubben. Vi går fram och hälsar, hon har på sig tröjan jag gav Coach för en stund sen. Hon skrattar och säger att hon inte ville skjuta i sin skjorta, D charmar till sig en bild då de har likadana loggor på tröjorna.
På matchdagen tar vi oss till hallen. Det är lite tidigare på dygnet än träningen dagen innan, så det är betydligt varmare inne i hallen. Jag är inte så speciellt duktig på att uppskatta temperaturer men jag skulle gissa, trots att de ställde stora golvfläktar bakom bänkarna och i hörnen utanför planen, att det var ca 40 grader där inne. Jag som bara gick omkring med en kamera såg ut som Patrick Ewing, och många av spelarna flyttade fläktarna närmare sina stolar. Hallen fylls av publik, det är en intensiv ljudbild blandat av klapp och ramsor. Jag inser att jag är lika dålig på att uppskatta antalet i en folkmassa, det har jag alltid varit. Jag kan gissa 20 när det är 100, eller tvärtom. Men fullsatt i hallen är det, närmare 4000 tror jag. Och ingen är tyst. Inte ens jag.
När spelarna ska springa in gör de det med varsin ungdomsspelare, och Stefan tar D med sig in på plan. Jag är otroligt stolt när D står uppställd med laget och sjunger nationalsången inför fullsatta läktare. Sen springer han ett ärovarv och ger hela laget highfives. Efter några minuter kommer killen som D lekte med på träningen och hälsar på mig och frågar efter min lillebror. Jag skrattar och säger att det är min son och pekar på D, och snart står det två killar och skrattar. Matchen är jämn och slutar med seger för Hanoi, och Stefan utses till MVP. Efter matchen går vi ut och äter middag, och när jag går ut för att leta efter en bankomat så står tre killar med Jordans framför mig som jag känner igen. D går fram och hälsar, och det visar sig vara de tre bästa spelarna i Da Nangs lag. Den ena, som heter Horace, är Stefans kompis sedan de spelade i Dragons tillsammans. Horace är lite av en profil i laget och säger att om vi får för oss att komma till Da Nang så ska vi höra av oss. Absolut säger jag.
Några dagar senare åker Buffaloes till Saigon för bortamatch och vi åker till Da Nang. Jag får numret till Horace och hör av mig när vi är framme, och det visar sig att de har match samma kväll. Han lägger två biljetter i entrén och vi åker dit och det är samma stämning även på den här matchen. Hallen är lite sliten och det är enda dagen på vår resa som det regnar, det rinner in vatten från taket och flera gånger under matchen får jag ducka för det flyger fladdermöss runt i hallen. Efter matchen går vi ner till planen och hälsar på Horace och de två amerikanerna vi träffade i Hanoi. Det är massa barn som flockas runt de för att ta bild och plötsligt är D med i en 3-3 match med några barn. Det är precis samma sak som när man är på KFUM eller på Matteus, eller var som helst egentligen. Basket är så enkelt att sänka trösklar eller barriärer mellan folk.
Tillbaka i Hanoi ska D vara med och träna med ett lokalt lag, de kallas E-Ball, där E:et står för english. Det är för barn som går på engelska skolan. Vi ramlar in något sent till träningen, det var kanske bra, för då fanns det inte utrymme för fjärilar i magen, utan D sprang snabbt och hämtade en boll och ställde sig i ledet. Barnen är några år äldre, men alla kom fram och hälsade på oss och plötsligt kändes det som när jag själv var yngst på 3-3 turneringen på Sergels Torg under sommaren ’95. Basket i Vietnam är en väldigt ny sport, och det märks på den högre nivån. Alla är inte lika fundamentalt tränade som Stefan eller Amerikanerna, men hypen är så otroligt stor. Och det syns på den här generationen, de som antagligen spelat nästan lika länge som killarna i seniorlagen, och som kommer ta ligan mkt högre om några år när de kliver upp. Det var väldigt häftigt att se det, men framförallt att få uppleva det genom att se sitt eget barn spela tillsammans med de.
Jag kan nog skriva vidare om den här resan enda tills hösten blivit vinter, vi har fått träffa så otroligt mycket fina människor och uppleva möten vi aldrig skulle gjort om det inte vore för basket. Så sent som igår skrev den lilla killen från Hanoi till D på min instagram. Han frågar varje gång när vi ska komma tillbaka, och jag hoppas att vi kommer åka tillbaka snart.
Foto och text Anthony Skaff
