När sportchef-Victor frågade mig om jag ville skriva en krönika till hemsidan var det inte svårt att veta vad den skulle handla om. För tre år sedan tjatade min kompis Amanda med mig på en Centralträning, men det är först den här säsongen comebacken har varit på allvar. Och under säsongens gång har den växt, avundsjuka på alla kids i den här klubben.
Jag började spela basket när jag var tio och trodde under något år sådär att jag, på riktigt, skulle bli den första kvinnliga NBA-spelaren. Jag ville spela basket jämt och hade dödat för möjligheterna som finns i Central. Att kunna gå till hallen och skjuta när man vill, att ha tillgång till ett gym, att ha äldre spelare på hög nivå att se upp till. Dessutom verkar det hända roliga saker hela tiden.
Klubbmästerkap, Valborgshäng, andra häng, läxhjälp (ok, kanske inte så kul) och så vidare. I Central finns chansen att leva och andas basket. Det är en dröm, och en chans inte alla får eller har.
I Umeå, där jag växte upp, fanns bara ett lag i min åldersgrupp (1988-86). Vi spelade i Norrbottensserien och pendlade varannan helg till Luleå eller Kalix eller Övertorneå för det var det enda alternativet som fanns. Det fanns bara tjejlag i klubben, det hände inte mycket vid sidan om planen och även om A-laget spelade i damligan förlorade de mest hela tiden. Det var inte på något sätt en dålig klubb att spela i. Men förutsättningarna i Central är så mycket bättre.
Det är svårt att inte bli lite avundsjuk.
/Malin Wahlberg
