Det är ju inte idealiskt att ligga under med 14 poäng i mitten av tredje perioden, men matcher är inte över förrän de är över. Blackeberg är tunga att möta, de är snabba, starka och mästare på grisbasket. Innan helgen låg de tia i tabellen och vi trea, men det skilde bara 2 poäng i Damettans superjämna tabell.
Matchen började galet segt. Vi spelade bra försvar, men i anfall funkade det inte alls. Vi hade lock på korgen, blev blockade och missade straffkast. Efter fyra minuter stod det 1-1. I en seniormatch. Vi hade dessutom lyckats få lagfoul redan, vilket också hör till ovanligheterna när det gäller oss.
Andra perioden var ungefär lika trist. Vi missade våra skott utifrån och så snart vi passade in bollen sjönk samtliga Blackebergare in i tresekundersområdet så det blev ett inferno av armar och kroppar att komma runt. Vår smala lycka var att Blackeberg inte var vidare bra offensivt de heller och vid ställningen 19-22 efter två perioder fick vi tid att ladda om.
Vi började tredje perioden med mycket bättre fart. Sara Engberg satte en av sina patenterade lay-uper ”lite för långt ifrån, lite för flackt, lite för snett”. Känslan var att nu hade vi hittat farten och spelet igen, så nu var det bara att köra. Tjena. Så var det inte alls. Istället missade vi 5-6 skott på raken samtidigt som Blackeberg på Ljubmoir Vranjes-vis tråcklade sig igenom vårt försvar. Hade vi sju centimeter mellan våra höfter i dubblingen kom de igenom och satte bollen. 0-10 och underläge med 25-39 och 16 minuter kvar av matchen. Ooops, dags att trampa igång.
Filippa Tydén började sno bollar, Jennie Thingwall satte sina lay-uper och Linda Durmén Blunt plockade returer. Julia Dahlsköld sänkte en trea till 31-39 och hela laget drog en kollektiv suck av lättnad. Trots underläge med 35-44 inför sista perioden hade vi momentum och om vi bara skärpte till oss skulle vi greja det här.
I fjärde perioden var vi oss själva igen. Nina Risto gav fan i att gå in i myrstacken inne vid korgen, utan pricksköt från halvdistans istället och satte 9 poäng i sista perioden. Vi fick fart på svingen, plockade returer och stängde igen helt i försvar. Sista sex minuterna av matchen gick vi från 43-50 till 54-50.
Jag är stolt över att vi aldrig ger upp utan att alla verkligen mobiliserade för att vända den här matchen. Självklart hjälpte det att vi spelade på hemmaplan och kunde få energi av publikens hejande. Stort, stort tack för det!
Nästa hemmamatch är söndag 3 februari kl 17:00 då vi möter Luleå Stars. Vi förlorade mot dem uppe i Luleå och har ytterligare en revansch att utkräva.
Pia Rosin
