Svensk basket har ett utbildningssystem, en utbildningstrappa där du från 15 års ålder kan utbilda dig inom basketens regelkunskap (domardelen) och ledarskap. Grundkurs är första steget, och för att få gå nästa steg så måste det ha gått en viss tid och/eller att man haft en hög med träningar/coachat matcher = samlat erfarenhet. Så fortsätter det, och på typ 10 år så kan man nå hela vägen upp till steg 4, vilket är den högsta nivån i Sverige.
Inom Svensk Basket är vi väldigt fokuserade kring vilket steg man gått som coach. Vi marknadsför coacher till diverse läger, clinics, lockar spelare till föreningar m.m. med att skriva ut vilket steg de genomfört i utbildningstrappan.
Utbildning är självfallet bra, som ledare ska man vilja utveckla sig och lära sig nya saker. Även en stor ledare som coach K (Duke/USAs landslag) berättade för oss 2010 att han fortfarande coachar för att han brinner för att lära ut och att han fortfarande lär sig nya saker, när han inte gör det längre är det dags att sluta och en av mina stora förebilder i Sverige – Jan Mikulowski säger ofta att han alltid kan lära sig något av att titta på träningar oavsett om tränaren är 14 eller 72.
Klyschor eller inte.. .det är mycket sanning i det.
Men frågan är om inte lämplighet till att coacha är viktigare? Bara för att du utbildat ”ihjäl dig” så betyder det inte att du är lämplig som ledare. Det enda det betyder är att du får coacha på en viss nivå, för att det är SBBFs regler (ex steg 3 för ungdoms SM, steg 4 för ligan osv) och så klart att du har genomgått en massa olika moment inom utbildningarna så du har rätt kunskap.
Hur mäter vi lämplighet? Exempelvis så har mina yngre lag mött en del Kungsholmen-lag under säsongen, föräldrar som coachat och deras lag har betett sig på ett bra sett, ledarna har hejat – pushat – gett instruktioner utan att bli otrevliga.. mötte ett par av dem på en grundkurs härom veckan.. dvs de har knappt börjat sin vandring upp för utbildningstrappan.. men de är fantastiska ledare och förebilder för de där 10 åringarna som utvecklas, har kul OCH med all sannolikhet kommer spela basket väldigt länge.
Jag har också mött coacher som varit med sedan Dr James Naismith hängde upp päronkorgarna i springfields-gymnastiksal 1891, som har fler högskolepoäng,inom ämnen som ska vara rätt för ditt ledarskap, än jag med min 4a i särskild matte från högstadiet kan räkna ihop och har gått långt upp i utbildningstrappan. Dvs de borde enligt den standarden vara ”the shit”, men fortfarande inte utvecklar spelare på ett bra och sansat sätt, bara fokuserar på de kortsiktiga målen: att vinna matcher, serien imorgon och så vidare…
Varför har jag fastnat för det här ämnet? Jo, för att jag efter två säsonger med Easy Basket Challenge (matcherna för de yngsta) har mött så mycket bra ledare med rätt värderingar och en del (inte jättemånga, men fortfarande för många) coacher som verkligen inte förstått grejen (räknar poäng, toppar laget, vissa för t.o.m. statistik).
Easy Basket Challenge kom till för att en stor basketpersonlighet – Jonas Morin – ville att hans barn skulle tycka basket var det roligaste som finns. Han ville att alla barn som provar på basket skulle fastna och tycka att det här är det roligaste som jag gjort.
ALLA får vara med oavsett nivå och att vinna matchen är inte i fokus, utan att kämpa och göra sitt yttersta. EBC har funnits i drygt fem år nu och det är årligen tusentals ungar som får uppleva basket från sin bästa sida… sedan starten så har EBCs grundtanke varit helig, nu börjar det tullas kring den. Självklart ska vi vara öppna för utveckling och förändring, men varför ändra något som är så pass bra och faktiskt ökar antalet basketspelare (i alla fall i Stockholms regionen).
Att satsa tidigt, selektera spelare, sätta in spelare i fack: du är duktig, du är mindre duktig så du får vara med i andra laget osv leder sällan till något mer än att du kanske vinner den där medaljen i tidig ålder… men vad händer sen?
En spelare är 6-7-8 år när de ramlar in i matchernas härliga värld.. EBC är första steget, då har de kanske/förhoppningsvis 13-15 år kvar innan de måste ta klivet upp i seniorserierna. Det är ganska lång tid! Om vi inte har tålamod och jobbar med rätt saker i rätt tid så kommer de förmodligen inte vara med hela vägen.
EBC och dess ramverk/regler BEHÖVS. Det ger en trygghet till ledarna, de behöver inte känna sig stressade. Vi kan lägga tid på att alla individer i ett lag oavsett längd, bredd, snabbhet, spänst, styrka, anlag, kunskap kan få en möjlighet att utvecklas i sin takt. Vi kan nöta in tekniken utan att fuska oss fram för att vinna den där matchen osv..
Något jag är stolt över är min klubbs inställning till hur vi ska utveckla våra spelare… vi vill ge våra spelare verktygen så att de vill och ska kunna spela basket tills de är vuxna, och sen komma tillbaks när de är gubbar och gummor för att lira lunchbasket eller varför inte i div 7 med sina gamla lagkamrater. Att de ska nå sin potential som basketpersonlighet (spelare, ledare, funktionär..m.m.)… och nyckelorden är TÅLAMOD och VARJE MOMENT har sin tid och plats. Vi tror verkligen på att vi kan bli bra även utan att stressa saker!
Vi åker till Malta nästa vecka med ett stort gäng ledare… vi ska så klart njuta av det fina vädret och varandras sällskap, men än viktigare är att vi kommer komma hem med vår idé, vår röda tråd, vårt pussel som ska läggas de närmsta fem-tio åren….
Go Bananas!
