”Vi vinner tillsammans. Vi förlorar tillsammans. Vi är som en familj, liksom.”
Orden är Julia ”Jojo” Denckers. Hon fångar på pricken vad den här artikeln ska handla om – laganda. Hur den skapas och vad det är.
Julia Dencker har varit med från början när F02 bildades för fem år sedan och shortsen nådde ner till vaderna. Då var det inte ovanligt att någon plötsligt gjorde mål på fel korg, överlycklig för att ingen försvarade. När instruktionerna blev för långa kunde en spelare börja fläta någon annans hår. Men någonstans där mellan flätor och instruktioner utbildades inte bara basketspelare, det byggdes också en stark gemenskap.
I dag är det fysträning med ”Jojos” pappa Roger före basketträningen. Tjejerna kommer indroppande. De reser sig upp och välkomnar den som kommer. Alla möts med en kram.
-Ibland känner jag inte för att gå till träningen. Jag är trött. Men pappa brukar påminna mig om hur glad jag alltid är när jag kommer hem. Det är verkligen sant. Det är så roligt när man väl är här, säger Tora Romson.
Risk att många slutar
Tonåren är en känslig tid för många idrottare. Några har utvecklats snabbt tidigt. Andra behöver mer tid. En del vill elitsatsa. De flesta spelar för att det roligt. Intressen ändras, själva livet tar mycket kraft och skolan kräver mer. Många väljer att sluta de här åren. I F02 är de 12 spelare nu. För två år sedan var de över 20.
-Lagandan har faktiskt blivit bättre när vi är färre. När vi var över 20 så var det som en skolklass med olika grupperingar. Nu är vi mer som en familj, säger Maya Tov.
Där var det igen, ordet familj. Det dyker upp inte mindre än fem gånger när spelarna ska beskriva sitt lag.
– Det är mycket bättre sammanhållning nu. Vi har insett att det kräver samarbete för att vara ett bra lag och att vi behöver vara ett helt lag, säger Ingrid Rylander.
Vi, de och bollen
Coacher sedan ett år tillbaka är Pia Rosin och Sebastian Steele. De har blivit tuffare när det gäller närvaro på träningarna och de ställer högre krav på alla spelare.
– I basket talar man om en utvecklingsplan som börjar med ”Jag och bollen”, sedan ”Vi och bollen” följt av ”Vi, dom och bollen”. I år har laget utvecklats mycket i den sista delen. Det är fantastiskt att se hur de samarbetar bättre för att stänga till i försvaret och att de tagit till sig att lag som utnyttjar alla fem spelare på plan blir farligare i anfall, säger Pia Rosin.
När spelarna pratar om laganda så handlar det mest om hur de är mot varandra. Det verkar vara en fråga om attityd.
– Coacherna är viktiga för lagandan, men man har också ett eget ansvar, säger Tilja Garb. Jag försöker peppa alla. Om jag ser att någon har en dålig dag så är det viktigt att ändå uppmuntra.
Hon säger också att det är bra att träningsnärvaron har blivit bättre:
– Det är inte roligt att träna annars. Alla behöver vara där och göra sitt bästa.
Laganda byggs inte med allmän snällhet, tycks de vara överens om.
– Alla ska ge allt, inte ta det lugnt för att någon är lite sämre. Det ska vara hårt, då lär man sig mer, säger Tora Romson.
Men kritik ska komma från tränarna och inte från andra medspelare. Det säger många av spelarna.
– En bra laganda betyder att man aldrig ger varandra negativa kommentarer, utan uppmuntrar varandra, säger Isabel Cornelius
Stärka självförtroendet
Det är ibland lättare sagt än gjort. Det hettar till i matchsituationer. Någon blir irriterad på någon annans felbedömning. Någon blir ledsen. Kanske behöver man också kunna tåla att lagkamrater reagerar olika och inte alltid ta det personligt. En svår balansgång för alla, men viktiga erfarenheter i lagidrott.
– Det är viktigt att förstå att fel inte beror på att man är dålig, utan att man försöker. Det kräver mod både att våga lyckas och att våga göra misstag, säger Nike Bolmgren.
I ett lag med tonåringar är det extra viktigt att bidra till att stärka självförtroendet.
– Jag försöker ge tid och utrymme för varenda fantastisk individ i laget och lägga träningen på en nivå som passar alla, så att allas behov blir tillgodosedda, säger Sebastian Steele.
Och coacherna lägger ner mycket tid både på träningarna och utanför plan. Chatten går varm 24:7. Varje spelare har en egen relation till tränarna.
– Det är sjukt kul att hänga med dem. Jag blir en lite klokare människa av att ta till mig deras perspektiv. Det är en sådan kick att se hur de utvecklas och fåfängt tänka att jag varit en liten del i det, även om 99,9 procent är deras egen förtjänst, säger Pia Rosin.
Text: Lott Jansson
Foto: Jörgen Ringstrand
Spelare F02
Amasia Bergström
Alexandra Bimer
Nike Bolmgren
Isabel Cornelius
Julia Dencker
Tilja Garb
Agnes Hallman
Melissa Kryou
Malva Nauckhoff
Tora Romson
Ingrid Rylander
Maya Tov
