I söndags spelade P 98 mot Skuru i div 3b.
No big deal för många av er kanske men för oss som var där var det en speciell match.

Skuru som har ett lag i div 2 och därför kan ställa upp med ett ganska starkt lag i div 3 om de vill var obesegrade innan matchen. De coachas av Magnus Nygren vars son har en ledande roll i laget. När P98 startade upp för ett antal år sedan var Nygrenarna i Central. Plats för litet speciella känslor alltså.

I höstas när Johannes och jag hade lagmtöe med grabbarna frågade vi efter målsättningen för i år. Svaret blev: Vinna fler matcher än förra året och att gå upp i division 2. Den gången hade jag aldrig sett killarna träna eller spela så jag undrade hur realistiskt det skulle avra att gå upp en division. Ryktet gjorde nämligen gällande att det inte gått så bra föregående år.

Det har gått tre månader sen dess. Laget är förstärkt med några spelare varav en kommer från våra egna led. Altay Dikme har tidigare varit så mycket mer utveklad som spelare att han valt att spela bara med äldre lag i klubben. När han tränade med oss första gången var det bara en som vågade stå upp mot honom, de andra var bara nervösa.

I går var det laget P 98 som spelade. I början såg det inte bra ut. Vi fick möta en helplanspress som stressade oss till enkla misstag. Vår anfallstrategi var att via säker returtagning starta snabba uppspel. Vårt set offense är inte så utvecklat ännu men snabbheten blir bättre och bättre. Allteftersom vi fick fler och fler returer kunde vi äta oss in i matchen. Skurus press blev mindre hotande och i slutet av matchen fick vi de enkla poäng ett springande lag vill ha. När Max Fägnell fick i en 3 poängare jublade publiken. Efteråt var de som inte spelade (sjuka men där och tittade) lika glada som de nio som hade varit med.

Motståndarföräldrarna undrade hur många som var med från vårt division 1 lag…….

63-43 blev det.

Olle och Johannes