Det svart/vita ledarskapet har vi slängt ut genom dörren, fönstret och nedför stupet. Vi säger hej och god fortsättning (med stora öppna ögon) till det fingertoppskänsliga och dynamiska ledarskapet, där inte bara de som kommit längst i eller de som är mitt i eller början av utvecklingstrappan hyllas, utan vi hittar en utmaning för samtliga individer.

Det där var sju år sedan. Vägen har varit relativt snabb men ändå krokig dit vi är idag. Begrepp som: tålamod, var sak har sin tid, individens ambition styr för dagen borde vara inne och ledarens mantra.. begrepp som tidig specialisering, cutta spelare och utskällningar borde vara ett minne blott.

Individer som pusslar ihop en bra vardag med flera idrotter och aktiviteter, som faktiskt vill det och inte är med för att deras föräldrar vill.. borde vi premiera. Göra vårt yttersta för att de ska få ihop den vardagen.

Jag upplever att i den värld jag lever i, dvs (för det mesta) ungdomar som utövar en idrott för att de älskar den, så är det för dålig känsla hos föreningarna som tävlar om dessa individer istället för att samverka och försöka lösa schematekniska utmaningar så individen kan få uppleva det magiska med att rädda en fotboll och kunna simma eller lira basket …

Tänk om de lokala föreningarna som ”tävlar” om samma individers gunst istället gick ihop och erbjöd ett multi-medlemskap? Basketspelare behöver t.ex ha bra kondition, bålstyrka, koordination, spänst, spelförståelse och dessutom vara hyfsat explosiva.. vilka kan vi lära oss av då eller samarbeta med? Fotboll, friidrott, balett, dans mfl.. i alla föreningars upptagningsområden så finns det någon som de kan sträcka ut en hand till.

Målet är ändå någonstans att individerna ska nå ett livslångt idrottande, eller som jag gillar att tänka.. individen ska kunna röra sig obegränsat hela livet. Skit i idrotten egentligen.. kroppen mår bra av att röra sig. Rörelse skapar bättre hjärnverksamhet, påverkar bl.a minnet positivt, inlärningen osv. Rörelse ger oss bättre självkänsla, mer energi..

Vi vill att våra spelare ska vara aktiva för att de ska få ett bättre liv. Lite högtravande, men sanningen är den att jag sällan upplevt så här bra nätverkande och bro-byggande som sedan jag kom till Central. Både internt, nationellt och internationellt så finns det obegränsat med möjligheter inom Central, KFUM, Stockholm Basket, Svensk Basket och genom våra utbyten med europa och USA.

Alla möjligheter till bra balanserad, vettig träning och utveckling som individ och basketspelare finns inom vårt hus ( inte bara Rosengatan 1, utan hela Centralhuset) MEN titta gärna utanför också, addera en verksamhet som du tror på, gillar och vill göra..

Nyckeln till framgång, enligt mig, ligger i ett flexibelt, kreativt och välkomnande tänk. Om någon vill prova på något annat eller testa gräset i en annan klubb.. go bananas.. och välkommen tillbaks!

En (väldigt) gammal legend inom svensk basket sa till mig en gång: ”coachens uppgift är att hålla spelarna glada.. ” (fritt översatt från ”keep them happy”).. ligger mycket sanning i det. Om spelarna = individerna är glada så kommer de föra vidare evangeliet som vi kallar basket och kanske Central Basket t.o.m. Så när de knoppar av sig så kommer de vilja ha in deras avkommor i världens bästa sport.. och så fortsätter det, till slut har vi skapat en kultur.. basket och/eller Central.. vilket som.. då kommer arenor som friends eller tele2 vara nationalarenan för basket.

Fortsätt jobba hårt, målmedvetet med tålamod och en tydlig plan som ni vågar justera eftersom så kommer det lösa sig.

Go bananas

Victor Sundquist, Sportchef,  KFUM Central Basket