En sen basketdebut med Central

Varje vecka får vi ta del av Centrals alla lag och deras bedrifter under helgen som svept förbi. Oftast är det positivt oavsett om det blivit förlust i EB eller i serien. För det finns nästan alltid något positivt att lyfta fram. Men idag tänkte jag berätta om en liten annorlunda matchdebut.

Jag har aldrig spelat basket. Förutom i skolan och på en del raster, men aldrig tränat regelbundet eller ens funderat på att göra det. För mig fanns det först bara fotboll, väggarna hemma var fyllda med planscher på Maradona och Zico. När jag upptäckte handbollen åkte dessa ner och upp åkte Staffan Olsson och Magnus ”Slangen” Wislander istället. Handbollskarriären tog slut med en axel som ständigt hopade ur led. Då började jag spela rugby istället, hann vinna SM och vinna serien innan axeln återigen tyckte att det räckte. När jag flyttade upp till Stockholm blev jag tvungen att ställa om fokus på andra saker och idrotten begränsades till innefotboll och lite innebandy någon gång i veckan med kompisar. När innebandyn sen drog av mitt korsband så sa det stopp på riktigt. Efter det har jag alltid saknat att ha ett lag att träna och spela med. Fast det är mer än att bara att träna och spela match. Det är allt det där andra också. Snacket efter. Vad gick rätt eller fel? Vad ska vi göra till nästa match? Allt det där saknade jag. Har man sen hunnit passera 30 strecket och lite till så är det inte helt enkelt att knacka på hos någon klubb och fråga om man kan få vara med och spela lite.

För nästan exakt tre år sedan berättade min dotter att hon testat basket i skolan och att hon ville börja spela. Basket? Varför det, tänkte jag först. Varför vill hon börja spela basket? ”Vill du inte prova handboll, testade jag lite prövande.” ”Nej, jag vill börja spela basket, svarade hon.” Sagt och gjort satte jag mig framför datorn och googlade fram en basketklubb. Alvik i Bromma. Läste lite snabbt om klubben på hemsidan och drog iväg ett mejl om en förfrågan om att få börja spela. Efter två dagar utan svar satte jag mig igen och googlade. Den här gången landade jag på KFUM Central. Samma procedur, men med en stor skillnad. Efter fem minuter hade jag ett svar i inkorgen. Avsändaren var från sportchefen själv. ”Dom måste vara desperata, var min första tanke.” Idag förstår jag att det inte handlade om desperation, utan att den där sportchefen är så där hängiven och engagerad. Att han mer eller mindre kan namnet på alla 600 medlemmar.

Dottern var välkommen efterföljande vecka och när dagen väl kom var vi båda lite nervösa inför träningen. Ganska oklart varför jag var nervös, men som förälder vill man alltid skydda sitt barn och i alla nya situationer finns det möjliga hot om att barnet ska fara illa på något sätt. Men där och då sa det Klick. Som kungen sa en gång i tiden. Hon föll för sporten och föll för klubben. Bemötandet från alla var så otroligt härligt. Alla var välkomnade och man kände snabbt att klubben verkligen hade en ambition att se och ta hand om alla. Tränaren var engagerad och ville lära ut. Allt kändes bra. Ganska snabbt blev jag involverad i klubben som lagförälder till laget och efter det har jag själv påbörjat utbildningen som basketcoach och numera tränar jag ett gäng killar födda 2005 och utöver det kör jag som ass.coach till killarna som är födda 2001. För mig har basketen blivit en stor del och varje vecka känns det som jag lär mig något nytt. För min dotter har sporten blivit allt och hon tränar nästan fem gånger i veckan. Ibland får jag nästan säga till henne att ta det lite lugnt också.

Tillbaka till min debut. Som sagt. Noll riktiga träningar förutom i skolan inför skolmästerskap. Självklart har jag en del med mig i att jag alltid varit aktiv i lagsporter och trots att det finns stora skillnader mellan basket och handboll finns det en del likheter. En plan, medspelare, en boll och det gäller att ta sig framåt – tillsammans. En del saker saknas också. Klister, målvakter och områden där man inte får vara. Men det går faktiskt att lära gamla hundar att sitta, det tar bara lite längre tid. Sedan den där känslan för tre år sedan har det blivit en del basket. På träningarna eller med andra coacher när man varit iväg på läger. Min lust till träna och tävla har inte försvunnit med åldern. Så en del har man hunnit snappa upp. Utöver det har jag börjat köra lunchbasket med gamla Centralrävar. Och en del yngre.

I lördags ställdes Central Stars inför en tuff bortamatch ute i Sundbyberg. Spelet i div 7 kanske inte alltid är det snabbaste, men viljan att vinna är lika stor där som i ligan. Av olika anledningar, främst att det såg tunt ut på avbytarbänken, så blev jag tillfrågad om jag kunde vara med. Väl på plats kom det tillräckligt med spelare, så min debut begränsades till uppvärmningen och att vara supporter från bänken, dock ombytt och redo att hoppa in om det skulle behövas. Eftersom det var en jämn match, och jag hade ställt som krav på laget att vi skulle ha en ledning på minst 20 poäng innan jag hoppade in, så får jag vänta på min riktiga debut. Men känslan var densamma som sist när man spelade match, och den var saknad kände jag efteråt. Att få heja på sitt lag, skrika på domaren (nej, det får man inte göra) och sen att få fira vinsten tillsammans. Att efteråt få beklaga sig över felaktiga domslut och garva åt egna små knep som ingen såg under matchen eller alla snygga passningar gav verkligen en mersmak. Och allt det där är lika oavsett i vilket lag man spelar eller hur gammal man är. Så nu, med ett par år på nacken har jag fått blodad tand igen för en ny sport.

Jag är ganska så säker på att det inte blir något NBA spel min del, men det är knappast det som lockar. Det är gemenskapen i att spela i ett lag igen. Eller att bara få träna med ett lag igen. Den känslan är densamma om man är 10 eller 40 år. Alla vi som en gång upplevt den känslan vet vad jag menar.

Idag är jag glad att Alvik inte svarade på mitt mejl. Fast det kom ett svar tillslut. Det tog bara fyra veckor. Jag har inte svarat på det. Än. Tänkte vänta ett tag.

Oavsett om det blir fler matcher i framtiden vill jag tacka er som varje dag lägger ner massa tid på alla oss som finns i klubben på ett eller annat sätt. Tack. Ni gör ett fantastiskt arbete.

Go banans.

Nr 8 i Central Stars.