Detta är en delvis omskriven krönika som publicerades i Centralmagasinet 2014.
Vi går mot höst efter en sommar där det diskuterats sexuella övergrepp på festivaler och män som plötsligt gått ut och sagt ”det kan hända vem som helst” när en annan man påstås ha kallat kvinnor hora och slampa. Det har också varit en sommar där det svenska herrlandslaget i basket skickat en öppen hälsning att de hejar på dem som går i Pride-paraden under basketens paroll ”Vi bryr oss inte om vilket lag du spelar för” och handbollsspelaren Linnéa Claeson fått massor av välförtjänt uppmärksamhet för att hon hänger ut män som beter sig som svin på internet.
Det är våra värderingar som bygger samhället och jag är stolt över att vara engagerad i en sport som tar ställning.
1983 började jag spela basket. Vilken tur att det blev just basket. Jag har aldrig behövt rättfärdiga att jag är basketspelare fastän jag är tjej, jag har inte mötts med elaka kommentarer om kvalitén på dambasket och jag har aldrig behövt fundera över vem jag tar med att titta på match eftersom aggressivitet inom basket förekommer på plan och inte på läktaren. Dessutom har jag, trots att jag är uppvuxen på ”fel” sida av en segregerad stad, förmånen att få kalla personer med rötter i dussintals olika länder mina vänner.
Från allra första basketträningen så lär du dig att den som spelar bra försvar eller tar returer är lika viktig om den som sätter poängen. Tjejers och killars prestationer värderas lika högt och det spelar inte någon roll var din lagkamrat kommer ifrån eller vem hen är kär i. Det är klart att en sådan miljö präglar en person.
När damfotbollsspelare får utstå elaka och nedsättande kommentarer av manliga dito känner jag mig stolt över att dela sportslig passion med de testosteronstinna unga män som skrek sig hesa när Luleå basket vann Basketligan dam i våras och med ett herrlandslag som tar ställning. Samtidigt ska man inte vara naiv. Även inom basket finns det coacher som missbrukar sin ställning, en jargong som gör att få killar vågat komma ut och föräldrar som inte hajat att vi sysslar med en lagsport.
KFUM Centrals slogan är ”En förening att växa i”. Ett uttryck som kan tolkas på många sätt och det är det som gör det så briljant. Föreningen ger dig möjligheter att utvecklas både som basketspelare och som människa, och inte minst är lagsport en fantastisk ledarskapsutbildning. Till dessa möjligheter skulle jag dock vilja föra en skyldighet. Nämligen skyldigheten att visa civilkurage och stå upp för inkluderande värderingar.
Nästa gång du hör någon droppa en fördomsfull kommentar, våga säga ifrån! Du som är coach och ledare måste markera direkt om spelare eller föräldrar uttrycker sig nedsättande, sexistiskt eller rasistiskt. Om du spontant tänker att ”äh, det är väl inte så farligt” rekommenderar jag dig att prata med tio kompisar som är kvinnor, gay eller kommer från nåt annat land och sedan omvärdera.
Du som spelare har också skyldigheter. Ställ upp för dina lagkompisar och våga skvallra. Om en coach, spelare eller förälder beter sig på ett sätt som inte känns bra så gör som Linnéa Claeson – häng ut dem. Prata med din coach, dina föräldrar, någon på kansliet eller någon i styrelsen. Får du ingen respons – prata med någon ytterligare.
Den sista idioten är inte född och tillsammans har vi ansvar att förvalta, och ibland strida för, den goda kultur vi har i vår förening.
Det handlar om värderingar.
Pia Rosin
