Efter att ha tittat på tio träningar, 7 collegematcher, 1 highschool match (och 2 NBA-matcher) under min femton dagar långa studieresa så går ögonen i kors och julen kommer lämpligt till hands för lite återhämtning och reflektion.
Kan återigen konstatera att basket inte direkt är raketforskning. Det går ut på samma sak oavsett vart man är i världen… göra fler mål än motståndaren så vinner man matchen.
Vägen dit är olika såklart, men gemensamt för de coacher som jag träffade (den här vändan) är att de har en plan, ett väl utarbetat arbetssätt som de inte viker ifrån märkvärt.
En coach har med sina lag spelat på exakt samma sätt sedan 80-talet. Han har genom åren vunnit drygt 850 matcher i collegebasketen, så det funkar bevisligen. Förmodligen var han före sin tid då, men numer är hans spelstil så utdaterad (enligt hur man ”ska” spela idag) så att den funkar nästan bättre än då.
Såklart har de möjligheten att värva/rekrytera ihop sitt lag utifrån den spelidé de har, det är ju en fördel, men att kunna vara konsekvent med sin idé under en hel säsong – eller 40 säsonger, är starkt och något jag tar med mig.
Organisationen kring collegebasketen kan liknas vid vårt ideella system. Våra ideella funktionärer och ledare är i deras fall studenter som ställer upp mot att få stipendium eller bättre betyg osv. Utmaningen för oss blir då att hitta den moroten för våra ideella krafter, vad skulle det kunna vara? Kärlek är en sak, ge de som ställer upp kärlek. Profilkläder, ekonomisk ersättning, fika, lunch, middag, ledarresa m.m. är andra morötter. Konsten är väl att hitta vad som kittlar individen.
Läktarkulturen
Northern state university är en skola ’mitt i ingenstans’ (Aberdeen, South Dakota) som titt som tätt har 5000+ åskådare på sina matcher. Längs sidlinjen på de mest åtråvärda platserna sitter ett gäng femtioplussare som frenetiskt hejar, kommenterar och ibland även häcklar eller oskyldigt pratar ner motståndarna. De är gamla studenter som stöttar sitt gamla lag. På våra matcher kommer knappt de närmst sörjande, spelarna kommer dit om det delas ut en gratis t-shirt. Hur gör vi våra representationslag viktiga? Varför går ”man” och tittar på basket? Hur får vi dit några andra än de närmst sörjande eller basketnördarna? Min korta analys är enkel.. ju fler vi kan få att spela basket och/eller vara en del i klubben så länge som möjligt, ju fler kommer vi få på matcherna om tio år. Allt vi gör som klubb bidrar till den framtida läktarkulturen.. tror jag.
”Gilla läget” är något slags normalläge.
En vanlig onsdagsträning i Brännkyrkahallen kan ibland vara mer likt en frågestund än en basketträning. En vanlig onsdagsträning i Barnett center handlar om basket, bara basket, spelarna peppar varandra, pushar och highfivear.. snacket står coacherna för. Övningarna byts strikt efter planeringen och tidtagningen som sköts av en studentmanager (en student som får betyg eller annan cred från skolan för sitt arbete med laget). Det är i princip samma upplägg varje träning – the blue team (se nedan) samlas 20 minuter innan träningen för att få en snabb genomgång i kommande motståndares olika setplays, ett par olika ”få upp koncentration, laganda och fart”-övningar osv. Coacherna förklarar att de inte går runt på speciellt många övningar. Deras träningsupplägg i den här fasen på säsongen påminner om hur ligalagen i Sverige tränar, eller borde träna.
Spelarna har en månadsplanering, men schemat är något flytande, det finns en starttid på träningen. Sluttiden avgör coachen från dag till dag, och det är inte ovanligt att dagsschemat ändras kvällen innan.
Disciplinen och koncentrationen är hög, annars får spelaren höra det. Inte på något otrevligt sätt utan bestämt och konkret. Inget tjafs, ingen som tjafsar tillbaks, ingen spelare som måste gå tidigare från träningen för att hunden ska rastas eller bussen ska hinnas med, ingen förälder som ringer till sportchefen på kvällen och undrar när vi ska sparka tränaren.
Vi kommer väl tillbaks till urvalet här igen, spelarna går lätt att ersätta, alltid någon som vill ha din plats.. var tyst och kör typ..
Leker med tanken vad som skulle hända om vi förde över deras program rakt av till vår förening idag. Kanske skulle funka i vissa föreningar relativt smärtfritt, men är totalt fel för Central.
Vi har genomgått en enorm utveckling på många plan senaste åren, men är fortfarande i någon slags kuvös – där våra grupper blir större och sakta men säkert bättre, men vi kämpar med att hitta rätt nivå på krav och regler utan att ta bort individernas valfrihet och glädje.
Låter krångligt? Ja.. frågan är om det går nå den ultimata breddverksamheten och ändå få de mest ambitiösa att utvecklas och stanna kvar upp till u19-nivå åtminstone.
Jag tror fortfarande det, att vi kan ha grupper med olika ambitionsnivå ganska långt upp i åldrarna och ändå få fram duktiga junior och seniorspelare. Inga genvägar. Så många som möjligt, så länge som möjligt.. återkommer jag till dagligen.
Go bananas.
Victor, sportchef
