20 år sedan jag hittade basketen, eller om vi ska vara ärliga…så var det 20 år sedan mina klasskamrater i Alviksskolan drog med mig på en basketträning i Bromma Gymnasium Lilla. Laget hette Alvik Västerled P78, tränaren tror jag hette Pontus (han hade hjälp av en Marcus som var lite elak och farlig). Relativt snart var jag den ende kvar av typ 7 klasskompisar, jag var fast och mina föräldrar var nöjda över att slippa kalla utomhus hockeyrinkar (ja, ishallarna var lätträknade back in the day) och tunga utrustningsbagar!
Ganska snabbt träffade jag en av de tränare som betytt mest för mig: Alexander Pavlica, jag vet inte riktigt när han dök upp längst vägen, men det var tidigt i min basketutveckling. Han hade då (har fortfarande?) en oerhört ödmjuk syn på basket, ingen hets och brusade sällan upp (skulle varit en gång i Fribergahallen där unge herr Sundquist betedde sig illa både på och utanför planen och blev utslängd ut hallen.. då var coach inte så nöjd).
Det var kul att spela för honom, hans träningar var ingen raketforskning utan fokuserade på grunderna och spelförståelse.
Utan att direkt ha en plan med min basket, idag ska man ju ha en plan med allt, så blev jag mer och mer insnöad.. allt handlade om basket! Jag praoade i Åkeshovshallen både en och två gånger, hela loven spenderades i hallen, arrangerade 3-3 turneringar på lunchrasterna i skolan, basketskola tillsammans med Rille i Alviksskolans lilla gymnastiksal och senare blev jag även erbjuden jobb inom klubben. Det var på heltid, något slags kombinerat jobb/utbildningstjosan där jag tjänade fashionabla 8000 kr / månad. Men vad gjorde det?
Under våren 1994 sprang jag hem i princip varje lunchrast för att kolla brevlådan, det var uttagningar till Stockholms Stadslag som hägrade. Jag trodde väl inte riktigt på det, så här med lite distans så var jag en ganska kass basketspelare då – halvlång men pinnsmal (ja?!) och ganska långt ner i utvecklingsbacken. Men någon såg något i mig och jag var med och representerade Stockholm Nord på rikslägret i Södertälje, vilket också gjorde att jag kom in på Basketgymnasiet i Malmö (som då var ett av tre riks-basketgymnasier). Varför jag sökte dit? bra fråga, det kändes som en bra idé… mormor och morfar bodde i malmö och det är väl alltid frestande att få göra något som inte så många andra får?
Under mina tre år i Malmö hände det grejer i Stockholm, bl.a sprang mitt gamla lag P78 Alvik och vann JSM lite otippat, Alviks herrlag vann SM 1995 osv…
Malmö kan summeras som följer: Skade-följetången med mitt vänstra lillfinger började under slutet av första året tror jag, kan ha varit i samma veva som Malbas ”lurade” in mig som coach, om minnet inte är för skevt eller efter konstruerat så var det en man vid namn Niklas Holmberg som tog med mig som assisterande på P80. Varför vet jag inte, och tyvärr kan vi inte fråga honom då han inte finns med oss längre. Niklas är också en utav de där som jag minns väl, samma ödmjuka inställning till sporten.. och bland de första som verkligen visade uppskattning för det man gjorde – jag fick ett Michigan State träningslinne från ingenstans av honom som tack för hjälpen med laget. Det lilla gör mycket! Jag har kvar linnet och använde det senast igår på träningen.
Jag fick träffa Jan Mikulowski, mannen som Egil och Thomas på Jumpstop (basketaffären på Rådmansgatan) hade berättat om, och det dröjde inte länge innan man hade fått lära sig no3-move (up and under från lowpost) och mycket mer. Jan har ett sånt oerhört hjärta för människan och basketen, hans engagemang smittade av sig och sen att han verkade kunna det mesta om det mesta inom sporten gjorde ju inte saken värre direkt. Hans syn på individer oavsett om de är landslagsspelare eller precis börjat spela är helt fantastiskt!
Inför mitt tredje år på Malmö BG hade jag opererat fingret 4-5 gånger och fått det stelopererat, bytt tränare 3 gånger.. Raimo Dubbelman var min första tränare på BG (minns inte så mycket av honom som tränare, men har hållit kontakten sedan dess och vi snackar basket regelbundet!), David Karlsson fladdrade förbi och sist ut var Sean A Mackin.. det enda jag har med mig från honom var ett utvecklingssamtal under mitt andra år, där han förklarade för mig att jag inte hade någon framtid varken som spelare eller ledare inom basketen. Något som jag log lite åt 2006 när vi vann SM med Solnas damlag…
Det var såklart inte så lätt för en omogen 16-17 åring att få något sånt i ansiktet och jag var knäckt ett bra tag innan coach Steele hörde av sig och berättade att jag och Igor Kasalica skulle spela för Malbas herrlag. Det var liksom ingen fråga, utan det var bara så, minns när övergångspapprena från Alvik hade kommit via fax, då kom coach in i hallen med pappret i högsta hugg och skrek att nu minsann var jag Malbas property!
Coach Steele finns också med fortfarande, även om han enligt rapporterna från Skåne-land, har mjuknat en aning. 1996/1997 var han en tuff jävel. Träningarna såg ut på ungefär samma sätt 6 dagar i veckan (gym eller löparbanan, kort uppvärmning i hallen, spel, springa sista 15-20 minutrarna..) och hans ledarstil var inget man ifrågasatte. Du sprang och kämpade, gjorde du inte det så fick du höra det. Vid ett tillfälle sprang jag väl inte tillräckligt snabbt så då fick jag höra att han skrivit upp mig som Guard i lineupen, då var det bara springa som en guard… Det var en tuff miljö, men gav resultat. Spelarnas roller i laget och på plan var det ingen som kunde ifrågasätta, alla visste vad de skulle göra. Tyvärr… så gjorde jag ett val i slutet på säsongen som kanske inte var det bästa för mig som basketspelare, men förmodligen sjukt logiskt då.. jag hoppade av herrlaget (som var på väg mot slutspel i division 1 med full fart).
Marcus Ekelund är också ett namn som är värt nämnas från skåneperioden, Eken var tränare på BG och la enormt mycket tid på individuell träning med mig, något som jag tagit med mig genom åren – vill någon spelare jobba extra individuellt så ska den få göra det! Eken var också killen jag ringde när jag kvällen innan u20 sm finalen något år senare stod på Alviksskolans asfaltsplan, skakade av nervositet och grät en skvätt tror jag.
Han sa något i stil med att passa på och njut!
Året som följde lärde jag mig mycket om att kunna sova var som helst och ta till vara på vartenda lediga minut, året spenderades på Luftvärns regemente 3 i Norrtälje eller i åkeshovshallen (träningar och matcher med Alvik U20) eller på en buss därimellan. 1997 var året jag träffade ”Bagarn” (nuvarande herrcoachen), han var assisterande tränare. Vi kom till final i u20 sm mot Uppsalas suveräna P78, en skräll var nära men i slutet orkade vi inte och förlorade med knappa 7.
Allt har bara flutit på, har sällan haft en plan mer än en eller två säsonger fram.. och kanske inte heller en plan utan mer en känsla. När jag muckade från lumpen 1998 fick jag tidigare nämnt jobb i Alvik, sen blir det lite luddigt.
Slutet 90-talet, början 2000-talet spenderades i Alvik som coach/anställd och i Blackeberg som spelare/coach/anställd, det var halvtider och coachuppdrag hit och dit, stundtals samtidigt i båda klubbarna. Jag var enormt seriös som coach, det var inte förrän långt senare som jag insåg att det inte alltid var så bra. Eller iallafall inte hur jag fick utlopp för den där seriositeten, det var utskällningar, springa längder som straff och annat otrevligt. Det var någonstans där som jag slutade coacha killar…. kanske var det P85 Alvik som fick mig att inse det, att få tekniskfoul under en timeout för att ha skällt på sina egna spelare kanske inte är helt lämpligt. Några år senare ramlade myntet ner som ett stort stenblock i huvudet på mig när jag klev in i Åkeshovshallen och fick höra en av mina gamla spelare coacha sitt ungdomslag… det lät precis som jag låtit mot dem, dvs inte så mysigt. Den händelsen har etsat sig fast i mitt minne.
Kanske var det då som jag började hitta min nuvarande filosofi.
Många lag har passerat förbi genom åren, det var Malbas P80, F82, Alvik P85, F87, F83, Blackeberg P87, F87, F88, Damlaget, Solna F89, F92, damu20, damlaget och så vidare…
Jag träffar på många gamla spelare i alla möjliga miljöer, något som slår mig är att de ofta inte minns så mycket dåligt (eller så är de artiga?) utan det mest är jag som har lite dåligt samvete för att man inte var en bättre ledare stundtals. Det de flesta minns är att man brydde sig, brann för laget och la en massa tid.
När vi var där, alltså tidigt 2000-tal, då var målet förmodligen att vinna titlar, få spelare med i landslag och så vidare – det har skiftat sedan dess! Med facit på hand är det väl såklart kul att vinna titlar, men frågan är om det är viktigast för föreningen och om det är värt det?
Alviks P85, var tre lag med fulla trupper, efter ett sommarlov bestämde man sig för att göra en satsning – således kallades bara ett bestämt antal spelare till träning den nya säsongen. Jag undrar om mer än en eller två spelare fortfarande spelade 5-6 år senare… jag har för dåligt på benen för att säga exakt men känslan är så. Jag vet att några av dem återvänt till lite olika motionsserier nu på senare år…
Blackebergs F88 som exempel, de var drygt 20 i laget.. vi tränade relativt mycket – gjorde alltid saker tillsammans, tränade utomhus året om innan träningarna, åkte till boden på turnering, hade tonvis med lagkläder så vi såg ut som ett gäng smurfar när vi kom till matcher osv.. Två tjejer har representerat landslag från det laget, en av de varit proffs utomlands och en varit på college i fyra år, men övriga har också fortsatt om inte fortfarande så iallafall länge..Uppskattningsvis så är 15 fortfarande aktiva på någon nivå, som coach – spelare – funktionär – sidekick.
Det är ju någonstans dit vi måste sträva med våra lag?!
Mitt näst sista år i Blackeberg fick jag möjligheten att vara med på damlaget tillsammans med Mattias Pålsson, förutom att han gick med på att övningsköra med mig så var han också viktig som mentor för mig. Han kom och kollade på träningar jag hade med andra lag och gav feedback. Laget bestod av Blackebergs framgångsrika F85 och var ett topplag i division 1, vi vann scania och sm m.m. och det var såklart jäkligt spännande och coolt, men mitt avtryck begränsades nog till att jag hade ansvar för Chioma Nnamakas lilla gummibasketboll-grej när hon var på planen. Året efter flyttade klubben ner laget i division 2 pga spelarna gick vidare till college eller ligan, jag fick huvudansvaret för ”the replacements” och det är också ett år jag ser tillbaks på med stolthet. Vi var unga och hade ingen erfarenhet av spel i seniorserier över huvudtaget, hösten var en enda lång uppförsbacke – men vi jobbade på och efter jul vann vi det mesta!
Vad som sen hände beror på vem du frågar, men jag hamnade i Solnas verksamhet. Och det var först nu som jag dels insåg att jag kanske var ganska duktig på det jag gjorde och att man kunde leva på den här sporten om man gjorde ett bra jobb och var beredd att jobba för det.
Fick äran att coacha en oerhört talangfull och seriös trupp tjejer födda 87/88 tillsammans med Chribba Sjögren. Ambitionerna var högt ställda och många i den truppen ville spela i ligan eller utomlands. Jag var headcoach för ett gäng ganska talangfulla men helt sjövilda tjejer födda 89, det var i samband med en kvartsfinal omgång i USM med det laget som en av mina gamla kollegor i Malbas kom fram efter och sa att jag var en känslocoach – ännu något som etsat sig fast i funderingsdelen av hjärnan. Andra året i Solna värvade de Eivind Möstl till damlaget och jag fick äran att kliva upp som assisterande tränare, Eivind lärde mig mycket, det jag mest har med mig från åren med honom är att försöka hålla sig cool i matchcoachningen och att tro på vårt egna spel. Det var mycket fokus på oss och inte så mycket på vad de andra gjorde. Efter mitt tredje år i Solna och andra i damlaget valde jag att flytta på mig, det kändes som det var ett bra läge att gå vidare.
KFUM Kalmar blev adressen, och en chans att coacha ett herrlag (första gången samt väldigt länge sedan jag coachat killar över huvudtaget). De var ett lag som hade snuddat toppen av basketettan under ett par säsonger, så det var ingen dålig utmaning. Kaxig 08a och lite lätt skadad från Solna-tiden så ställdes kraven högt från början. Segrarna skulle vinnas under sommardelen av säsongen, vi anlitade en friidrottstränare och det rekryterades spelare för att fylla ut truppen. Tidningarna i Kalmar sprang på träningarna och intervjuade mig och spelarna, fotograferna låg i tjockmattor runt planen för att få bilder på de nya spelarna och så vidare… jag styrde upp en lite väl ambitiös försäsong med matchning mot Blackeberg (absolut topplag i div 1), Borås, solna (ligalag) osv. När vi väl mötte ett normalt motstånd (Järfällas div 2 lag) så var självförtroendet inte så bra och vi lyckades förlora. Klart vi lärde oss saker, men vi var inte riktigt där än.
Första året var verkligen ett inkörningsår, men det började hände grejer med klubben och stundtals så spelade vi även riktigt underhållande basket med herrlaget. Inför andra året stod vi inför ett val, antingen dra ur laget ur div 1 och starta om eller hålla oss kvar genom att värva spelare och på sikt spela in våra egna talanger i laget. Det senare blev det aktuella och inte mindre än 7 spelare värvades till Kalmar, något som är lite lätt intressant eftersom ingen fick någon ersättning mer än en lunch då och då.
Med en något mer ödmjuk approach till säsong 2 samt ett jämnare och mer meriterat lag så såg det bättre ut. Vi hackade oss fram under hösten, men tränade på och trodde på vad vi gjorde. Det var en hel del turbulens kring laget både inom och utom truppen, och kring jul så kom vi ihop och gav oss fan på att börja vinna. Viljan var så stor att det blev handgemäng på några träningar, oftast var det lugnt och utsorterat när vi lämnade hallen.. Kostymen kom på och slips utlovades om vi vann 3 raka, vi vann inte bara tre utan rockade vidare till 9 raka och seriös chans på slutspel (två från varje div 1 som går till slutspel). i en helt avgörande match mot ett nyväckt Srbija från Malmö var de lite starkare och kunde vinna efter förlängning. Luften gick ur mig totalt i samband med den matchen, säsongen som varit så sjukt intensiv på och av planen var över och jag var inte bara klar med KFUM Kalmar utan också med basketen överhuvudtaget… det var dags…
Där någonstans i vacuumet som uppstod dök Eivind och Svante upp, de väckte en idé i min skalle.. Jag var inte helt övertygad och ska sanningen fram så var inte tanken på att jobba med varken basket eller i Central min prioritet ett eller två just då. Jag sökte ”riktiga” jobb i Kalmar för att jag gillade staden och ville stanna där, men något gjorde att jag ändrade mig och jag skrev på för KFUM Central (1 dag efter ringde de från ett företag som jag varit på intervju hos.. timing is everything).
Mina år i klubben är en helt annan krönika…. Men jag kan efter att ha varit i 9 föreningar konstatera att: Det vi har i KFUM Central är unikt mot andra föreningar! Allt från vår styrelse, spelare, coacher och sidekicks är like-no-other jag träffat innan, för det mesta är det positivt också!
Jag trivs något oerhört enormt bra hos er!
För att avsluta denna något långa berättelse på något sätt så vill jag bara påminna er om att visa uppskattning oftare till personer som ställer upp för er, lagkamrater, familj och vänner. Det behöver inte kosta en massa pengar, en kram, highfive, glatt tillrop eller varför inte klapp på ryggen? Det lilla gör så mycket!
Jag har inte alltid gjort så klockrena eller smarta saker som ledare, men jag har alltid brytt mig – lagt ner en massa tid och velat att mina lag ska må bra och vilja bli bättre….
Mattias Sahlström är en person som jag ser upp till och fått äran att jobba med kring hans basketläger och även under tiden i solna, han säger alltid: Keep them happy! Och det är något jag strävar efter.. det kan inte alltid vara roligt, men… det är något att eftersträva!
Ta hand om er!
/Sportchefen
